14 månader och 110 kilometer - del 3

14 månader och 110 kilometer - del 3

Jag och Maria har bestämt oss för en kortare eftermiddagstur och fortsätter Sörmlandsleden där jag slutade senast, vid Tyresta by. Vi har dock lite dålig timing och missar bussen som går hela vägen fram och tar istället bussen som vänder vid Svartbäcken, cirka två kilometer innan Tyresta by. Det gör oss egentligen ingenting utan ser det som lite extra vandring.

Regnet hänger i luften och för första gången får vi dra på regnsyddet på Malcolms bärryggsäck. Det är stort och bra, och träs ovanpå solskyddet som blir stommen i det lilla ”tältet”. Stora plastpartier i sidorna gör att han ser ut och regnskyddet är långt nog att täcka hela benen längs sidorna. Det ser onekligen gediget ut och vi knatar nöjda på ner mot etappstarten.

Väl ute på Sörmlandsleden etapp 4 inser vi att en karta hade kanske inte varit så dumt, då vi förstår att vi i skogen går mer eller mindre tillbaka längs vägen, och att vi om vi varit listiga, säkert hade kunnat gå direkt ut på leden från Svartbäcken om vi bara visste var. Leden sträcker sig genom klassisk svensk barrskog och stundtals är det riktigt storslaget och kuperat, men det ska direkt erkännas att denna sträcka är bara vacker i början, den senare hälften går i ganska bebyggda områden och upplevelsen av urskogen är som bortblåst. För er som liksom oss bara ger er iväg och dagsvandrar längs Sörmlandsleden så kan ett tips alltså vara att spana lite på sträckningen och välja godbitarna och hoppa mellan etapperna.

Den här lilla bloggserien är inte tänkt att fokusera på utrustning, prylar och kläder. Men några saker känns naturligt att nämna, som till exempel den bärryggsäck som vi fastnade för. Det är en Osprey Poco Premium som vi hittills är mycket imponerade av. Den känns rejäl och stabil, men trots det förvånansvärt lätt, ja utan vår lilla guldklimp i alltså. Vi jämförde mot ett par andra märken på marknaden och de saker som direkt står ut är stabilitet, storlek, och genomtänkta funktioner. Ingenting är gjort bara för att det ska finnas, till exempel ett solskydd, utan det är designat för att användas, på riktigt. Många andra märken hade en okej ram och i några satt Malcolm till och med riktigt bra, men ingen kunde matcha Ospreys gedigna konstruktioner. Det var också den enda säcken som stod stabilt på marken när man satte ned den. Nu ska man ju inte lämna ett barn sittandes i bärryggsäcken på marken, men det har redan visat sig mycket praktiskt att den står för sig själv när man ska ha ut något ur packningen eller sitter bredvid den, som på pendeltåget till exempel.

Att vi valt att ha en bärryggsäck var för oss så naturligt att vi nästan inte ens övervägde alternativet, att bära honom på magen, för att på det viset kunna ha en vanlig ryggsäck på ryggen. Vi har nu under våren förstått att många väljer den lösningen istället. Ospreybärstolen har dock en hel del förvaring så förhoppningen är att alla Malcolms grejer ryms i den säcken. Vilket blottar akilleshälen i vårt upplägg: Den som inte bär Malcolm kommer att bära all mat, kök, tält och personlig utrustning för två. Det kan bli tungt, för tungt. Vi är bägge lite rädda inför just detta faktum, då ingen av oss är superstark eller någon dundersportare. Vi hoppas dock att sommarens testövernattningar enkelt kommer avslöja om det går eller inte. Det kommer också ställa krav på en i övrigt smart vald och slimmad utrustning utan att för den delen behöva köpa titanprylar. Det ska ju vara kul, har vi lovat varandra.



Vi har börjat sammanställa den utrustning vi ska ha, och både testa och packa den. På det viset hoppas vi vara hyggligt bekanta med såväl utrustning som procedurer till fjälls. Vi testar även en del olika lösningar för Malcolm som vi normalt kanske inte använder hemma, men som nog kommer att vara smartare på fjället, som tvättlappar i skumgummi istället för papper eller våtservettsvarianten. Jag var dock inte så imponerad av den första modellen vi hittade, så jakten går vidare där. När vi ändå är inne på temat så kan jag avslöja att vi har testat att elda blöjor. Det var ingen vidare idé och kan helt skrinläggas som ett sätt att bli av med blöjorna under vandringen. De brinner helt enkelt för dåligt samt att det är så mycket plaster i dem att man får dåligt samvete bara efter några sekunder. Så om någon har några goda tips när det gäller killens avträde så tas de tacksamt emot. Malcolms mat har vi också börjat fundera lite kring, huvudkonceptet är att han kommer att få samma frystorkade mat som vi, men vi tar nog även med oss lite vällingpulver och/eller grötpulver för kvällen och natten. En större fråga är dock; hur gör vi med hans förmiddags- och eftermiddagsmellis? Det är ju inte direkt så att man släpar med två kilo bananer ut på fjället…

Nåväl, ute på leden så har nu Maria för första gången fått upp Malcolm på sin rygg och efter lite snabba justeringar av ryggsäcken så verkar den sitta lika bekvämt på henne som på mig. Leden går de sista kilometrarna genom villabebyggelse vilket känns lite småtråkigt. Å andra sidan slutar sträckan i princip på Handens pendeltågsstation, så det är mycket enkelt att ta sig hem och tillbaka när det blir dags för nästa etapp, men det blir i nästa del.

Kommentarer