14 månader och 110 kilometer – Del 9 – Vandringen

Dag 2
Vi sov till åtta på morgonen, lite oväntat, men vi var nog alla lite trötta efter den första dagens strapatser. Morgon- och frukostrutinerna var ännu inte intrimmade så allt tog lite tid innan vi kom iväg, men väl på leden så kändes inte benen så farligt trötta och den allmänna känslan i kroppen var mycket bättre än dagen innan.
Vi knatade på en timma och pausade sedan för "second breakfast" vid foten av Tolpagorni, berget med den dramatiskt branta bergväggen och snökratern på toppen. En smörgås med vildsvinskorv och nybryggt kaffe i handen, med blicken in i dalgången mot Singi, klarblå himmel. Ja, känslan var en helt annan denna förmiddag än lidandet kvällen innan. Nu njöt hela familjen och det kändes underbart att få komma vidare. På sätt och vis är det här min favoritdel av sträckan, de långa böljande gräsängarna, sjön i dalgångens mitt, inramat av väldiga och klippiga berg. Fantastiskt!

Vid fyra på eftermiddagen kom vi fram till Singistugan och checkpointen. Mängder av vandrare låg utspridda på stenhällar och ljungtussar och lapade i sig den nu inte lika intensiva solen. Det var skönt att värmen var lite mer behaglig och idag var vandringsbyxorna återigen på. Vi pausade en timma innan det var dags att bege sig igen. Tanken var att inte gå så långt, det var ju trots allt middag snart. Men vi höll god fart och stegen var lätta, så vi knatade på i hopp om att göra middag och tältplats på samma ställe. Det blåste dock en del och inga tältplatser såg direkt inbjudande ut, så vi gick de cirka sex kilometerna fram till Nuoperjåkkastugan, vilket egentligen inte är så mycket till stuga utan mest ett nödtillhåll. Men den var alldeles perfekt att hitta lä bakom och laga vår middag. 

Efter middagen funderade vi lite på hur vi skulle göra med kvällens tältplats, nu begick vi antagligen ett misstag då vi tyckte att vi kände oss fräscha så att gå lite till skulle vara trevligt, trots att klockan redan hade hunnit bli sju, samt att vi egentligen hade en jättefin tältplats alldeles nere vid bäcken. Sagt och gjort, vi knallade över bron och begav oss ut på heden. Vi visste att det skulle komma en bäck en bit fram och den borde bli bra, men någon bäck kom aldrig och efter att vi gått en halvtimma så insåg vi att vi nog missat den helt, och nästa vattendrag var ytterligare nästan 3 kilometer bort. Bara att bita i det sura äpplet och knata på. Kroppen kändes fortfarande helt okej, men klockan hade passerat Malcolms godnatt med råge. Såhär skulle vi ju inte göra... Så när tältet väl var rest och vi hade krupit ner var klockan en bra bit efter tio på kvällen, men då minsann skulle inte den lille herrn sova. Han trodde tältet var en cirkusmanege och sprang runt i bästa voltige. Någon timma senare landade han på kudden och jag och Maria somnade inte långt därefter.
 

 

Kommentarer