14 månader och 110 kilometer – Del2

14 månader och 110 kilometer – Del2

När vi kliver av buss 873 vid Nyfors så inser vi att man inte måste gå ner till Alby Frilufsgård via bilvägen utan Sörmlandsleden är utprickad redan från busshållplatsen rakt in i skogen, så enkelt. Idag är det bara jag och Malcolm som har begett oss iväg för att vandra etapp tre på Sörmlandsleden. Jag har inte gått länge innan jag tar upp den lilla sminkspegeln som jag påpassligt nog tryckte ner i avbärarbältets lilla ficka. Det ska visa sig vara en av dagens absoluta toppidéer. På det viset kan jag enkelt titta till att Malcolm sitter bra och verkar nöjd och belåten. Det visar sig också att det ger oss möjlighet till ögonkontakt, han spanar tillbaka på mig och det underlättar konversationen när man är ensam vuxen. Om man nu kan säga att man konverserar med en elvamånaders krabat.

Det är en fantastisk dag med varmt försommarväder, nästan overkligt varmt för att vara Sverige. Temperaturen ligger över 20 grader i skuggan, trots att det fortfarande bara är maj. Efter cirka en kilometer kommer vi ner till Nyfors, och det är verkligen en fors som gör entré ur skogen och man har byggt en rejäl bro över. Ett ungt par står och studerar informationstavlorna och frågar lite trevande om jag kan omgivningen. Det gör jag ju inte, men det är enkelt att följa Sörmlandsledens orangea markeringar försäkrar jag. De ser lättade ut, de ska bara ut på en liten dagsvandring och hade inte funderat så mycket. Jag inser att deras lätta lilla ryggsäck och jumpadojjor är en viss kontrast mot mina rejäla vandringskängor och 15kg på ryggen.

Vi slår följe och strax efter bron över Wättinge ström mynnar forsen ut i en vacker sjö och killen i det unga paret chockar mig med frågan om jag vill ha glass. Lite oförstående svarar jag ett trevande ja, varpå han drar upp en GB Sandwidch ur ryggan och räcker över. Tjejen ser min förvåning och skyndar sig med att förklara att de köpte ett tolvpack på Gullmarsplan och han har redan ätit fem, och de håller ändå på att smälta.

Ungefär när glassen är slut så viker stigen av och vi lämnar sjökanten och ger oss in i en vacker och varierad blad- och barrskog med en del öppna ängar. Det är varmt idag och Malcolm dricker duktigt ur sin nappflaska som jag knutit fast i ett litet rep och fäst i bärryggsäcken. Det här får anses som dagens andra strålande idé. Jag insåg att han kommer att behöva dricka mer än bara vid pauserna denna dag, så jag tog den minsta av hans vanliga nappflaskor och knöt ett snöre runt den under flaskhalsen. Själva tricket var att göra snöret nästan en meter långt så att flaskan dels kunde stuvas undan i nätfickorna på bärryggsäcken, men kanske viktigare att jag nådde den då han tappade flaskan, så att jag kunde fiska upp den och ge tillbaka den till honom utan att egentligen behöva slå av på takten eller fippla runt bakom ryggen. Fördelen var dessutom att jag kunde fylla på hans lilla flaska från min utan att behöva stanna till och lyfta ner honom, eller väskan.

Efter knappa två timmars vandring så har det blivit hög tid för kaffepaus och lite vila. Jag sätter ned ryggsäcken och lyfter ur Malcolm. Innan jag själv har slagit mig ner, på en för ändamålet perfekt liten rotvälta, så har Malcolm börjat härja runt i ljungen för att upptäcka skogen. Han kan inte riktigt gå ännu, men stegar ändå vingligt iväg. Det slår mig att det är hans första egna upplevelse och närkontakt med skogen. Det är trots allt skillnad mot farmors trädgård eller parkerna inne i stan, vilket syns på hans lysande upptäckarögon.

Dagen löper på riktigt bra och jag konstaterar nöjt att det nog inte kommer att vara några problem att Malcolm ska sitta still ganska länge under vår vandring i Kebnekajsefjällen. Så länge vädret är bra, påminner jag mig själv. Vi har ännu inte testat att vara ute i regn och rusk, men det måste vi testa på under sommaren.

När vi har cirka 3 kilometer kvar av dagens etapp öppnar landskapet upp sig i ett par vackra sjöar som man vandrar precis i kanten av, riktigt mysig. Ute på en av uddarna passerar leden förbi ett fast vindskydd där en barnfamilj redan slagit läger. Även om jag inte är så trött så bestämmer jag mig för en liten fikapaus och småsnack med dem. Det visar sig att de har cyklat hit, fast från andra hållet. Sörmlandsleden är normalt inget man cyklar ska här påpekas, jag har gått över mycket rötter, sten och små trixigheter, men just den sista delen på etapp 3 är bred och fin och lämpar sig väl för en cykelutflykt, för att bada i någon av sjöarna kanske? Eller som denna familj, att testa att sova ute en natt, men ändå ha en relativt enkel väg hem om det skulle behövas.

Etappen slutar i Tyresta by som har ett litet kafé, raststuga och grillplats. Det passar mig perfekt och jag värmer Malcolms barnmat i mickron och belönar mig själv med ännu en glass innan jag tar bussen hemåt.

Kommentarer