14 månader och 110 kilometer – Del 8 – Vandringen

Nu, nästan två månader efter hemkomsten från vårt äventyr på fjället sitter jag äntligen och skriver den sista delen. Tanken var självklart att det skulle skrivits direkt, men inskolning på dagis, sjukdom och vardagens ekorrhjul fångade oss direkt på måndagen när vi var tillbaka. Men kanske bra det, nu kan jag se tillbaka på sommarens strapatser med lite mer distans och som det är med alla utmaningar, i efterhand minns man mest det roliga.

 

Dag 1
Vi vaknade relativt utsövda i Kiruna på den stora campingen där alla andra förväntansfulla vandrare också hade sovit och det var redan full fart på förberedelserna, några skulle starta redan på morgonen, medan vi först vid lunch. Lärdom nummer ett blev att allting tar mycket längre tid med barn. Det torde ju inte komma som någon överraskning för någon småbarnsförälder, men så är det och det skulle ta ett tag för oss att förstå den fulla konsekvensen av detta. När allt var packat, extraväskan incheckad för transport till målet så ställde vi oss i kön till bussarna. Väskan på ryggen kändes inte jättetung, men efter att stått och väntat ett tag så insåg jag så sakteliga att den trots allt vägde sina kilon. När vi kom fram till Nikkaluokta testade jag den på vågen, 26 kilo.
Aj, men jag valde att lyssna på de som sa att den vågen visade fel och inte var något att lita på, och dessutom var det lite sent att göra något åt saken nu.

Vi hade strålande bra väder, klarblå himmel, sol och nästan 20 grader i luften när vi stegade iväg och lämnade Nikkaluokta fjällstation bakom oss. Efter cirka en timmes vandring kom vi fram till Ladtjojaure och fick välbehövliga inställningstips till ryggsäcken av personalen vid Naturkompaniets servicestation. Här åkte Kebbyxorna av till förmån för ett par lätta löparshorts. Vi drack vatten, luftade fötterna och knallade vidare. Grundidén var att gå mellan 1 timme och en och en halv timme och sen rasta. Ibland bestod rasten bara av att snöra av sig kängorna 10 minuter, ibland bjöds det även något att tugga på. Trots att leden i början närmast kan beskrivas som ett mycket vältrampat och ofta brett löparspår så försökte vi hålla koll på kartan för att bilda oss en uppfattning om vi verkligen höll fyra kilometer i timmen vilket vi på förhand gissat, och det verkade stämma. Strax efter klockan fem så var det dags för middag. Trots att vi bara hade knappt fyra kilometer kvar till dagens mål, Kebnekajse fjällstation, så hade vi lovat varandra och kanske framförallt Malcolm att försöka äta och rasta på relativt fasta tider och inte gå på "bara för att". Hade jag varit uppe med kompisar så är jag rätt säker på att vi gått på, men inte denna dag. Vi slog oss ned vid en trevlig glänta, fortfarande med sol, och ett bra vattendrag. När jag rörde mig runt matplatsen noterade jag hur sliten kroppen kändes. Vi blev sittande en stund efter maten och samspråkade med en del andra passerande vandrare, bland annat en familj med två flickor på 4 och 6 år gamla. Det kändes skönt att vi inte var den enda familjen på fjället och jag noterade storleken på pappans ryggsäck och den var inte mindre än min egen.
Pausen på en och en halv timma var mer än tänkt, men så blev det, och det skulle visa sig att just våra pauser var något som vi lite missräknat på förhand. Efter maten skulle man kunna tro att steget och sinnet skulle vara lättare men det visade sig bli precis tvärt om. Det är inte så våldsamt många höjdmeter upp till Kebnekajse fjällstation, men de flesta är på dessa sista kilometer och det tog direkt emot. Dagens kanske lite väl höga tempo, druckit för lite i det ganska varma vädret och ovanan att gå med runt 25 kilo på ryggen tog ut sin rätt. Jag hade riktigt ont i benen och ryggen, huvudvärken kom som ett brev på posten. Vi tog korta 5 minuters pauser en gång i kvarten och den sista biten blev en rejäl pina. Varje steg uppåt kändes som en utmaning och att på detta vis ta sig hela vägen till Abisko skulle vara en omöjlighet insåg jag. Som tur verkade det gå betydligt bättre för Maria och Malcolm så det gav mig hopp och energi att ta mig åtminstone till checkpointen vid fjällstationen. Vi slog upp tältet bara några hundra meter efter fjällstationen eftersom vi inte orkade gå mycket mer denna dag, och vi tänkte utnyttja lite faciliteter morgonen efter.


 

Kommentarer