Text Barbro Lindman
Helikopterns blad snurrar kraftigt och snart lyfter vi från marken. Äntligen ska en av mina drömmar gå i uppfyllelse. Jag har drömt om att få paddla på Lainioälven i stort sett sedan den dag jag satte mig i en kajak för första gången.
Det är en speciell känsla att se fjällvärlden från ovan. Från helikoptern ser jag detaljerna på marken förvånansvärt bra och stora delar av marken bildar ett slags konstverk.
Efter att ha packat kajakerna och tagit oss en stärkande samt värmande fika börjar vi vår paddling ner till Lainio. Det känns lite ovant när jag paddlar den första forssträckan men snart så har jag vant mig vid kajakens egenskaper och det stökiga vattnet. Samtliga njuter av det storslagna landskapet vi paddlar fram genom. Ja, det är verkligen ett fantastiskt landskap med höga snötäckta fjälltoppar som reser sig längre bort. Solen skiner och gör att landskapet ser alldeles overkligt vackert ut.
”Lite svalt trots att det är juni” säger
Anders just när jag är som mest euforisk över landskapet. Jag kan inte annat än att hålla med. Trots att solen skiner gör den låga temperaturen och den genomträngande blåsten att det känns riktigt kyligt.
Efter en kort lunchpaus fortsätter vi paddlingen som i stort sett hela vägen går genom strömmande vatten. På älvens kant ser vi harar, renar, vråk och spov. Med andra ord så känns paddlingen allt annat än långtråkig.
Fram emot kvällen kommer vi till den plats där älvarna Taavaätno och Råstoätno möts för att flyta ihop till Lainioälven. Fram till denna plats har vi inte sett ett enda tecken på bebyggelse. Ett renstängsel är det första tecknet på mänsklig närvaro och visar att vi färdas genom samernas land. Strax efter detta möte hittar vi en inbjudande tältplats i en liten svacka. Platsen är omgiven av sanddyner och låga björkar som är på väg att spricka ut. Framför elden tillbringar vi större delen av kvällen med att äta god mat och diskutera dagens paddling. Vi räknar ut att vi har paddlat 31 km. Under denna sträcka har vi passerat cirka 20 forsar i svårighetsgrad klass I-II. Mellan tummen och pekfingret har vi paddlat genom 20 km fors och resten av tiden på mer eller mindre strömmande vatten. När jag senare lägger mig i tältet fascineras jag av tystnaden.
Det hörs inga ljud från bilar eller flygplan. Vi befinner oss på en sträcka där det är näst intill väglöst land. Ljudet av en ripa är det enda som bryter den kompakta tystnaden. Det ser ut att bli en vacker dag och under den första sträckan fortsätter vi att färdas fram genom ett landskap med snötäckta berg lite längre bort. Så småningom kommer vi ner i ett något mer utslätat landskap med björkar som börjar slå ut. Vi ser den första sommarstugan men i övrigt är det ett helt öde landskap.
Landskapet är kanske något mer utslätat än tidigare men paddelvattnet blir inte utslätat. Älven flyter snabbt på och vi passerar några riktigt roliga forsar i svårighetsgrad klass III. Området omkring Liedakka med forsarna Ylinen Liedakkakosk, Matkakoski och Alanen Liedakkakoski höjer definitivt vår adrenalinnivå. Det har hitintills inte varit mycket till selpaddling utan i stort sett hela tiden någon form av strömmande vatten med mindre och större forsar. Och vad betyder selpaddling? Ja, det uttrycket kan väl bäst beskrivas som paddling på lugnt vatten.
Fram emot kvällen ser vi en vacker ö intill en av forsarna där vi går iland för att slå upp vårt kvällsläger. Alla är aktiva med att sätta upp tält, tända den obligatoriska brasan, samla bränsle och påbörja matlagningen.
Plötsligt bryts tystnaden av ett brak i skogen som får oss alla att stelna till. ”Renar” informerar Tony oss och vi tittar in i skogen i den riktning han pekar. Jo, där står det en flock renar och betraktar oss med stora ögon. Det är en speciell känsla att stå så nära dessa djur. Men några minuter senare tar de till flykten och vi får uppleva hur duktiga renar är på att simma över strömmande vatten.
Nästa dag kommer vi in i ett annorlunda landskap med utslagen björk och tjockt trädbevuxna kullar lite längre bort. Paddlingen sker genom en sträcka med fina mindre forsar innan vi gör lunch. Vädret ser ut att bli sämre och jag är glad över att någon i gruppen har tagit med sig den presenning som skyddar oss mot vinden.
Området är känt för sina fina fiskevatten, speciellt vad gäller beståndet av harr och öring. Trots ivriga försök är det bara Tony som får napp och hivar upp en harr. Enligt honom själv är det inte de bästa förutsättningarna för storfångst eftersom vattnet står alldeles för högt. Strax innan övre Soppero får vi för första gången under denna paddling färdas fram på en sträcka med mycket sel. Vi märker hur bortskämda vi är med att den ena forsande sträckan snabbt avlöser en strömmande sträcka. Men istället får vi njuta av den vackra fågelsången och av den färgglada regnbåge som breder ut sig över himlen innan vi gör kväll.
Med en temperatur om endast fyra grader och en kylig vind är alla extra snabba med att äta frukost och packa ihop utrustningen. Oftast brukar man bli varm av att sätta sig i kajaken och paddla upp värmen. Men inte ens i kajaken känner jag mig riktigt varm. Den genomträngande kyliga motvinden går genom märg och ben.
Men när vi passerar det lilla samhället Lannavaara börjar vädret bli bättre. Vinden mojnar och den tidigare så kompakt grå himlen är nu molnig med inslag av klarblått. Detta gör att både lunchen i en vacker björkskog och en senare fikapaus i en härligt tät granskog känns njutbara.
”Eld igen?” säger jag lite frågande till Tony. För varje gång vi stannar till för en paus är Tony lika snabb med att tända en eld som jag är med att få upp vatten och tilltugg. Jag inser att jag ska ta några ”eldlektioner” hos Tony för det är både värmande och mysigt med en eld. Dessutom vet Tony var man ska anlägga en eld för att få den att brinna bra samt även hur man lämnar platsen efter sig utan några spår.
Senare under dagen kommer vi till några större forsar och framförallt Temminkikoski med den hitintills svåraste graderingen känns riktigt rolig att paddla. Men efter denna spännande fors får vi en sträcka med mycket sel innan vi kommer fram till Lainio. När vi närmar oss Lainio lägger vi märke till de gamla slåtterängarna med lador som står som ett minne av att området inte bara är samernas land utan även har bebotts av nybyggare sedan 1600-talet. Väl framme i Lainio går vi iland. Egentligen hade vi tänkt avsluta färden här men eftersom vi misstänker att även en sträcka strax efter Lainio kan vara riktigt vacker och spännande vill vi fortsätta ännu en bit. Trots att Lainio inte är ett av de större samhällena verkar det vara ett aktivt samhälle med vacker bebyggelse och positiv befolkning. Turistnäringen verkar vara bygdens inkomstkälla och framförallt vad gäller fisket. När vi lämnar Lainio är vi alla övertygade om att det finns samhällen långt borta från Stockholm som faktiskt kan överleva. Strax efter Lainio gör vi kväll på en sandbank mellan två av forsarna. Denna sista kväll blir det lite av en gourmetmiddag med renköttshamburgare, pasta, choklad, whisky och te!
Nästa morgon paddlar vi in i det område vi anar ska vara både vackert och intressant. Och det visar sig att vi inte behöver känna oss besvikna. Området kan beskrivas som en kanjon där älven smalnar av och kantas av tio till femton meter höga branta klippväggar. Eftersom älven smalnar av skapas det även forsar och under cirka 7 km får vi njuta av detta underbara kanjonlandskap och ett antal fina forssträckor.
Det är fyra glada paddlare som blir upphämtade några timmar senare. Alla är vi rörande överens om att det har varit en härlig paddling. Frågan är nu vad som blir nästa års vildmarkspaddling.
Sträcka: Råvvejaure-Väkkäräkoski
Avstånd: Cirka 190 km
Tidslängd: Fem dagar
Transport: Från Kiruna till Råvvejaure med helikopter
Kajak: Vi använde Yukon Expedition från Prijon, en kajak i HTP-plast som är slagtålig, lätthanterlig i fors och rymmer packning för flera veckors paddling.
Glöm inte: Hjälm, kastlina, extrapaddel, sjukvårdsutrustning, reparationsutrustning, myggmedel och presenning.
Svårighetsgrad: Klass I till klass III +. Klassificeringen är beroende av vattennivån. Vi paddlade vid hög vattenföring och hade inga problem med att ta oss ner. Vid lågt vatten kan det däremot bli stenigt och svårmanövrerat.
Tänk på: Det är bättre att dra upp kajaken på land för att studera den kommande forsen en stund än att simma i kallt vatten på grund av fel vägval. Om du simmar ska du flyta på rygg med fötterna nedströms i vattenytan. Vattentemperatur och lufttemperatur är inte alltid samma sak; klä dig efter vattentemperaturen.
Erfarenhet: Erfarenhet av forspaddling rekommenderas starkt för att kunna hantera och läsa forsar, hantera situationer om någon behöver simma eller om en nödsituation uppkommer.
Uthyrning: Fors och Fjäll i Kiruna AB, 0980-14801,
info@paddlelapland.com Text: Barbro Lindman
www.kajaktiv.se