Activity

Mount Fitz Roy

Vi har klättrat i 6 timmar. Jag känner hur håren på armarna reser sig och anar vad som är på gång. Tårarna kommer. Detta utspelar sig 500 meter ovanför glaciä...

Mount Fitz Roy

Vi har klättrat i 6 timmar. Jag känner hur håren på armarna reser sig och anar vad som är på gång. Tårarna kommer. Detta utspelar sig 500 meter ovanför glaciär Piedras Blancas, på berget Fitz Roy i Patagonien. Anledningen är lycka. Och resan hit har varit lång.

Från Olskroken i Göteborg till Fitz Roy är det 14150 kilometer. De första 1,6 kilometerna är spårvagn till centralstationen. De sista 1,6 kilometerna är nästan vertikala. Innan upptäckare från Europa upptäckte Fitz Roy kallade Tehuelcheindianerna berget för Chaltén som betyder vulkan. Det sista året på 1800-talet insåg man att berget faktiskt bestod av granit och att askan som yrde runt toppen var snö. Det är lätt att förstå att drivna klättrare runt om i världen fick något galet i blicken när de första bilderna på berget kom ut.

Den första bestigningen genomfördes 1952 av Guido Magnone och Lionel Terray från Frankrike. Det lär ha varit en episk expedition som präglades av motgångar och olyckor. Terray är den som vi idag känner till men det var Magnone som var den drivande. 1991 klättrade Mikael Hellberg och den legendariska Daniel Bidner upp på Fitz Roy via en kombination av den franska och den argentinska leden, normalvägen, som på klätterspråk går under benämningen Franco/Argentino. Sedan dess har åtminstone fyra svenskar varit på besök och stångat sina huvuden mot graniten, isen och vinden. 1979 klättrade italienaren Renato Cassarotto ensam, under en och en halv månads tid och med fasta rep, upp för bergets nordpelare. Bedriften räknas som en av de största inom klätterhistorien. Det var för att repetera Cassarottos led som vi kommit till Patagonien. Helst på tre dagar.


Det är fantastiskt hur mentala inställningar kan ändras.
I säkert tio års tid har jag haft tankar på att försöka klättra Fitz Roy via normalvägen. En i mitt sinne fullt tillräcklig utmaning. Under denna tid dök det ibland upp bilder på välkända alpinister i färd med att bestiga nordpelaren. Jag kunde bara inte föreställa mig att en dag göra det själv. Men nu är vi här. Vad har förändrats? Mer erfarenhet, större självförtroende och bästa tänkbara repkamrat är några saker. Vi får en stund var här på jorden. Bäst att passa på innan det är för sent. När vi ser berget på nära håll första gången är det ändå alldeles vansinnigt stort och att helt vanliga jag, uppvuxen i platta Eskilstuna, ska upp där känns milt sagt overkligt.

Alla som åker till Patagonien för att bestiga berg vet att vädret är väldigt skiftande. Det kan vara paradiset på jorden men också ett stormande inferno. En del av mystiken ligger i just detta. Avståndet mellan dröm och verklighet kan vara långt. Då klätterhistorien i Patagonien börjar var barometern allt. Om trycket steg, steg också klättrarna ut ur sina tält och axlade sina alltid packade ryggsäckar. Ganska ofta var det falskt alarm och snart var man tillbaka i baslägret blöt, hungrig och lite tröttare. Ibland bara för att göra om samma sak dagen efter. Den stora skillnaden nu är tillgången till Internet och relativt pålitliga väderprognoser. Det går därför utmärkt att bo i byn El Chaltén om man så vill. På hotell eller i tält utanför ett vandrarhem. Det blir några timmars längre promenad till bergen jämfört med förr men antalet promenader blir med största sannolikhet färre. På gott och ont. Väl uppe i bergen så är det fortfarande bivack, i någon form, som gäller.

Av en rutinerad patagonienklättrare fick vi rådet att inte fokusera på bara en lång och svår led utan att ha ett öppet sinne och klättra det som naturen erbjuder beroende på väder och vind. Det är ett utmärkt råd om man ska få ut så mycket som möjligt av semestern. Vissa så kallade väderfönster erbjuder till exempel 18 timmars uppehåll från, säg, onsdag eftermiddag till torsdag kväll. Då gäller det att vara alert och se sig om efter en mindre topp att hinna upp på, och förhoppningsvis ner från innan jetvindarna hinner ifatt en. Det blir med nödvändighet en hel del promenerande.

De tre första veckorna av vår resa klättrar vi två mindre toppar. Aguja de la S och berget Guillamet. Vädret är stabilt ostadigt med hårda vindar och vacker kall snö. Trots alla förberedelser och en höst i träningsvärkens töcken känns det som att denna uppvärmning kan göra de längre turerna mer behagliga. Vi behöver det.

Dagar vi tvingas vara i El Chaltén är underbara på andra sätt. Själsfränder från hela världen har kommit hit. Alla har sina mål och ambitioner och fjärilar i magen. Ofta klättrar vi på något av de otaliga stenblock som ligger utspridda kring byn. Fingerstyrkan tränas och motivationen hålls uppe. Andra platser har poetiska namn som La Choclateria eller La Cerveceria. Där hålls vikten och humöret uppe. Det finns också gott om väl underhållna stigar i nationalparken och dessa lockar många vandrare. Jag gläder mig väldans åt att få ha besökt tre olika, men lika fantastiska, dalar under resan.


På fredag morgon den sista veckan ser det äntligen ut som att vi ska få en chans att prova nordpelaren. Det som ända tills nu har varit en dröm kan kanske äntligen förverkligas. I lugnt tempo ger vi oss efter lunch av på åtta timmars promenad mot Paso Superior och snögrottan. Det är en underbar plats. Våra grannar kommer från Ryssland, US och UK. För att göra tillvaron mer mysig har vi lyckats trycka in ett tält i snögrottan. Det är torrt och mycket hemtrevligt.

På lördags morgon äter vi frukost och i en tyst överenskommelse ignorerar vi himlen. Det snöar igen men vi riktar blicken mot marken och låtsas som att det inte snöar. Till slut blir verkligheten väl påtaglig och snart är vi tillbaka i tystheten i grottan.

Men, det gäller att ta till vara på finvädersdagarna. Medan nordpelarens granit vilar under ett vitt täcke erbjuder grannberget Poincenot isklättring. I en spiral runt berget ringlar sig en ramp och gör en annars nästintill ointaglig topp till en perfekt dagstur. I klart och kallt väder når vi på söndagen, efter tolv timmar, toppen. Vi kan se våra ryska vänner retirera från den isiga sydväggen på Fitz Roy. Vi kan se hela Cerro Torremassivet, inladsisen och hundratals toppar. Väldigt väldigt fint. På vägen ner möter vi amerikanerna. Det kommer att bli en lång natt för dom.

På måndag orkar vi inte ta till vara på finvädret. Under ett tjockt lager solskyddkräm torkar vi våra själar och utrustning. Det kommer ibland ett stygn av dåligt samvete för att vi inte är uppe på berget men förnuftet vinner snabbt och tillvaron är perfekt.


Vår drömled på Fitz Roy kan delas upp i tre delar. Först isklättring i 300 meter och sedan 900 meter granit upp till en toppen på pelaren. Därifrån firar man sig ned i ett hak och sedan återstår 400 meter med klippa och is. Vi får reda på att vädret ska slå om på tisdag kväll och inser att vi inte längre har någon chans att hinna hela vägen upp på toppen. Men vi vill, just då mer än något annat i världen, klättra där. En alternativ plan tar form. I denna plan vi lämnar all onödig utrustning i grottan och klättrar så långt vi hinner, så länge vi orkar eller tills vi når toppen på pelaren.

När alarmet piper klockan 01 på morgonen vet jag att den var 00.25 senast jag tittade. Alltså runt 30 minuters sömn. Känner mig inte särskilt nöjd med den delen av förberedelserna inför mitt största äventyr. I pannlampans sken avverkas hela isklättringen. Den är svårare än vad vi trott men till slut, i samma stund som solen tittar över horisonten lyckas Martin gräva sig igenom det sista snööverhänget och ta sig upp till klipppelaren.

Här passar vi på att äta ordentligt samtidigt som utrustningen packas om. För att ha en chans måste vi klättra snabbt. Kanske snabbare än vi någonsin gjort tidigare. Och för att göra detta måste vi vara lätta. Lättare än någonsin. Allt som kan lämnas får stanna här. Vilket inte hindrar att vi lämnar ytterligare två jackor efter hundra meter klättring.

Det känns som att vi flyger upp för klippan. Matar meter på meter. Solen skiner och det blåser, för en gångs skull nästan inte alls. Living the dream, som jänkarna säger. Vi har en skiss över leden men klättrar på instinkt. Jag leder de första 250 meterna och när det är dags för Martin att ta över har vi en kort paus. Det är då känslorna kommer. Jag börjar. Det är helt sjukt. Att gråta. I bergen. Inser att det jag under lång tid drömt om inte är att ha klättrat nordpelaren utan att faktisk klättra på den. Drömmen förverkligas i nuet. Klippan är fantastisk. Som hemma i på västkusten.


Medan vi klättrar blir det mer och mer is i sprickorna. Det gör klättringen svårare. Eftersom sprickorna behövs för att sätta säkringar tar varje meter längre tid då isen först måste väck. Till slut blir det för mycket. Under hela förmiddagen har solen bearbetat istapparna och rimfrosten högre upp på berget. Ju varmare det blir desto mer intensifieras isregnet. Som att ta iskuber ur frysen och stoppa innanför tröjan. På en fin hylla, med två tredjedelar av väggen under oss och någorlunda skonade från isen under ett taköverhäng stannar vi. Här sitter vi i en timme. Det är egentligen inte ett svårt beslut att vända. Trots det vrids och vänds det i våra huvuden på argumenten. Upp? Ner? Knäpper lite bilder. Upp? Ner? Vi firar ner. Men nivån på lyckoskalan stannar kvar. Och jag kommer tillbaka.