Gotska Sandön

Text: Lisa Rågdahl

På våg mot ön av sand
Tidig fredagsmorgon, sista helgen i augusti, Nynäshamns färjeläger. Kånkandes på ryggsäckar, kamerautrustning oc...


Gotska Sandön

Text: Lisa Rågdahl

På våg mot ön av sand
Tidig fredagsmorgon, sista helgen i augusti, Nynäshamns färjeläger. Kånkandes på ryggsäckar, kamerautrustning och matkassar kliver Jonas, Anders, Peter och jag ombord på en liten färja som ska ta oss till Gotska Sandön. S/S Gotska Sandön är redan full med folk. Vi får hjälp att lasta in packningen i ett lastutrymme och ställer oss uppe på däck. Några minuter senare lämnar vi hamnen och styr ut mot öppet hav. När vi kommit en bit ut tilltar vågorna i storlek och det börjar gunga ganska ordentligt. Jag och vännerna försöker stå kvar på däck utan att hålla i oss men det blir snart tröttsamt att parera gungningarna och vi griper tag i relingen. Folk intill oss börjar snart se illamående ut och några sträcker sig efter spypåsar. Plötsligt kräks det till höger och vänster. Jag försöker känna efter om jag möjligtvis mår lite illa själv men mitt gäng slipper lyckligtvis sjösjukeattacker.

Däremot konstaterar vi att havet suger och beställer pannkakor med jordgubbssylt och grädde som Jonas får till uppgift att transportera, från det lilla caféet nere under däck, genom smala gångar och trappor upp till oss andra. Pannkakorna anländer utan missöden men sen krävs riktig talang för att klara av att balansera pannkakstallriken och samtidigt äta. Färjan kränger fram och tillbaka. Våra medpassagerare kastar roade blickar på oss när vi genomför vår smått dumdristiga balansakt. Ingen annan ombord verkar ha någon matlust, konstigt... När Peter, efter att bara ha fått i sig några tuggor av pannkakan, vänder tallriken upp och ner i knäet, med grädde och allt, har den tidigare ganska så tryckta stämningen på däck lättat något.

Efter nästan tre timmar med enbart hav i alla riktningar anar vi konturerna av en ö borta vid horisonten. När vi har stranden inom räckhåll tränger sig solen fram genom molntäcket och bekräftar att den för vissa ganska obarmhärtiga båtturen är över. Vi befinner oss i Östersjön, 38 km norr om Fårö, i Gotlands kommun. En enda lång och opåverkad sandstrand möter oss. Gotska sandön har ingen hamn, landstigningen får endast ske i närheten av öns fyr och stugområde. Ön ser inte ut att resa sig särskilt högt över havsytan men en av sanddynerna, kallad Höga åsen, sträcker sig faktiskt 42 meter över havet. På kaptenens uppmaning ställer vi oss på rad och startar en lång langningskedja så att all packning snabbt förflyttas inifrån färjan, ner på stranden och upp på ett traktorflak. Bredvid traktorn står en båtlast väntande människor som ska ta samma färja tillbaka till fastlandet.

En ung tjej i färggranna gummistövlar ropar på oss att vi ska samlas, presenterar sig som ö-värd och förklarar sedan var och hur vi ska bo och vad vi bör tänka på när vi vistas i en nationalpark. Man ska till exempel inte göra upp eld varsomhelst, inte plocka med sig några föremål från naturen samt ta hand om och källsortera sitt eget skräp.

Är detta Sverige?
På väg längs stranden mot stugplatsen. Det är inget mysterium att ön kallas just »Sandön«. Gotska Sandön har inte ens en fast berggrund utan består helt och hållet av sand och lösa jordarter. Vi går i lä längs en stor sanddyn. Det är svårt att gå i den lösa sanden, men uppe bland tallarna är sanden fastare och lite lättare att ta sig fram på. Solen steker huden och jeansen klibbar mot benen. Var inte sommaren på väg bort? Känslan av att befinna sig någon annanstans än i Sverige är påtaglig. Franska atlantkusten, mycket troligare...

Efter en timmes sandpulsande, kommer vi fram till ett åldrat fartygsskrov. Strax intill finner vi spången som leder oss uppför en större sandås, genom ett stycke skog och fram till stora faluröda gamla villor med vildvuxna trädgårdar där ett och annat jätteankare står parkerat. En liten harunge hoppar förbi. Vi kommer fram till stugan där vi ska sova i två nätter. På ön kan man även hyra tält eller ta med sig sitt eget om man vill bo riktigt billigt. Men för en gångs skull väljer vi det mer bekväma alternativet. 

Vi slänger in ryggsäckar, matkassar och kameraväskor in i stugan. Därefter rycker vi åt oss våra badkläder och springer på sandstigar ner till den södra stranden och rusar ut i de brytande vågorna. Jag förväntar mig att havet ska vara kallt men tvärtom, det är fantastiskt härligt i vattnet. Vi dyker genom de största vågorna och försöker sen kroppssurfa med dem in mot stranden. Igen och igen och igen. När vi väl går upp ur vattnet har dem små barnen tröttnat för länge sedan.

Några timmar senare, strax efter solnedgång, promenerar vi längs samma strand. Plötsligt upptäcker jag den! Ett 30-tal meter ut i vattnet, den ensamma sälen som i samma ögonblick har upptäckt oss. Jag ropar entusiastiskt på de andra. Det här är första gången jag ser en säl på riktigt! Sälen är märkbart intresserad av vad vi är för figurer. När vi fortsätter gå följer den efter oss en stund på avstånd.


På upptäcksfärd
Förmiddagen därpå packar vi dagsryggsäckarna och ger oss ut på upptäcktsfärd. Efter att först ha simmat av oss lite energi i vågorna naturligtvis. Vi går till en början genom lövskog men sen tar tallskogen, som upptar nio tiondelar av Sandöns yta, vid. Det vackra vädret verkar hålla i sig. Jag får ett starkt synintryck i lila när jag kliver in bland tallarna. Överallt blommar ljungen. Den magra sanden ger en ensidig men otroligt karaktärsstark och vacker vegetationstyp. De höga och smala tallarna står glest och nu när solen skiner skapas ett magiskt ljusspel mellan stammarna. Vi vill så gärna fånga all magi på bild att vi har lite svårt att komma någon vart på stigen. Vid lunchtid har vi i alla fall lyckats ta oss fram till säludden, på öns nordöstsida. Udden ligger inom ett sälskyddsområde med tillträdesförbud året runt så kikaren kommer till användning när vi spanar efter sälarna. Vi äter en stadig och som vanligt, baconbaserad kulinarisk rätt som Jonas vant slänger ihop på stormköket, medan vi fortsätter speja mot udden. Och visst upptäcker vi efter ett tag några guppande sälhuvuden. Men just idag verkar det som att havsörnen har tagit själva udden i besittning.


Spöktimmen närmar sig
Mörkret har lagt sig, den andra och sista kvällen på ön. Med rödvinsglas av plast i händerna tar vi hmm, stadiga steg på spången ner mot stranden. Enstaka lyktstolpar här och var gör att vi hittar rätt i det kompakta mörkret men en pannlampa kunde ha varit till viss hjälp. Ljusskenet från Bredsands fyr sveper över de mörka trädtopparna och ut över den mörka havsytan. Riktigt spöklik stämning! Det känns som att vad som helst kan komma ut ur den mörka väggen av skog intill oss. Nere på stranden sätter vi oss framför en gammal sjöbod.

Jag försöker komma på en spökhistoria att berätta men kommer inte på någon. Jonas berättar en historia om en spökhistoria som är för läskig för att berättas. Vemodet infinner sig. Imorgon är det söndag och färjan avgår redan vid lunchtid. Vi känner oss ofärdiga med Gotska Sandön. Vi hann inte upptäcka alla stränder och vandringsstigar som vi hade tänkt oss. Vi kanske borde ha gått mer och fotograferat mindre men det är trögt att gå i sand. Vi får komma tillbaka. Vi kan trotsa vågor igen! Och då med fler pannkakor och bättre spökhistorier! 

Se alla bilder från Gotska Sandön