14 MÅNADER OCH 110 KILOMETER – DEL 11 – VANDRINGEN

Dag 5
Vandringens tidigaste väckning, klockan 6.30. Idag var det dagen då vi skulle gå hela vägen till målet, vilket var ungefär 29 kilometer. En anledning till detta är att de sista 15 kilometerna är förhållandevis tråkiga då man gått ner från berget och går längs sjön i björkskogen. Det var lite blåsigt och kyligt till en början, men väl igång så kom värmen inifrån. Vi intog vår nu traditionsenliga ”second breakfast” på en sten med storslagen utsikt och mumsade i oss den sista vildsvinskorven. Tyvärr hade vårt batteri till kameran nu tagit slut, men snälla medvandrare som guiden Jonas Remgård såg till att föreviga oss ändå.

 

Vid checkpoint Kieron väntade lunchpaus och det bjöds på pannkakor med sylt och grädde till efterrätt. Precis när sista tuggan var slukad så kom den första droppen och det var bara att snabbt samla ihop våra grejer, på med skaljackan och ut på leden. Regnet blev dock inte så farligt och efter en stund så packades jackan åter ner. Vi höll ett bra tempo, tog en kortare paus och stärkte oss med en energibar. Regnet började återigen tillta och denna gång avtog det inte, tvärtom det började regna riktigt rejält och innan vi hann notera så var vi genomblöta. Nu hade vi dock bara några få timmar kvar så det var inte annat att göra än att gneta på. Till slut passerade vi skylten som upplyste oss om att det var 5 kilometer till målgången och Maria fick vittring som bästa tryffelsvin och ökade takten markant. Jag fick bita ihop och hänga på så gott jag kunde. Malcolm såg glatt ut ifrån sin tron på Marias rygg och applåderna från andra vandrare värmde rejält när målet passerades vid sextiden. Vi var helt dyngsura och ganska trötta men väldigt väldigt glada.

Reflektioner såhär i efterhand
Att vandra med små barn är en annan upplevelse och en annan utmaning än när du är ute själv med andra vuxna. Så är det. Men det är också just därför man gör det. Att få dela den underbara naturen och upplevelsen med sina barn. Många frågade oss lite hur vi tänkte när vi tog med oss vår 14 månader gamla son ut på fjället. Jag har fått lika många svar som personer jag ställde motfrågan till, varför inte?
Alla har vi våra funderingar, utmaningar och begränsningar. Givetvis handlar mycket om säkerheten, man är mer utsatt på fjället än i kvarteren runt Sankt Eriksplan. Det är längre till hjälp och vädrets makter kan spela en fula spratt. Vi gick dock inte rakt ut i obanad träng, utan vandrade på en av Sveriges kanske mest välbesökta leder, under en tid då väldigt många andra också vandrade, och i ett sammanhang som gjorde att det fanns en del extra hjälp att få om så skulle behövas.
Vi har bägge gått denna led förr, men skulle på inget vis vilja kalla oss rutinerade fjällvandrare, men det var inte första gången heller. Vi insåg redan från början att det dock skulle vara första gången med Malcolm och att det ställde en hel del speciella krav, så vi tränade. Just detta skulle jag vilja framhålla som mitt bästa och viktigaste tips till alla som funderar på att göra något liknande, träna. Testa alla de vanliga situationer som du vet att du kommer ställas inför, såsom att bära ditt barn i bärstol, laga mat på gasolkök, möta blåst och regn, slå upp tält och sova ute, bära tungt etc. När du behärskar och känner dig trygg i dessa moment, då kan du hantera de oväntade utmaningarna mycket bättre.
Att just hantera det oväntade är en nyckelfaktor. Det kan hända mycket på fjället och barn är oberäkneliga, så du kan vara säker på att allt ballar ur som bäst när du är som tröttast, hungrigast och allmänt sämst rustad att rationellt lösa en situation. Du måste därför helt enkelt se till att ha mycket mer marginaler på din sida och aldrig utmana ödet, för annars biter ödet dig rakt i ansiktet på ett mycket otrevligt sätt.
Min uppfattning är också att du måste lämna din prestige hemma, man kommer ingenstans med ett tjockt pannben. Om vädret är piss, hälsan sviktar eller vad det än må vara, var inte rädd att avbryta i tid, eller inte ens påbörja. Man har inte råd att göra de ödesdigra misstagen med sitt barn som insats.
Några konkreta och praktiska tips vill jag också passa på att delge. Jag och Maria slimmade vår packning ganska rejält och kan konstatera att den innehöll nog ganska precis vad den skulle, men vi applicerade ungefär samma tänk på Malcolm, helt i onödan. Att själv dra på sig ett småblött underställ som inte riktigt kunna torkat är inte trevligt men det funkar, man blir varm och svettig när man går ändå. Det konceptet funkar inte på någon som bara åker med och sitter still större delen av dagen. Vi hade bara med oss två par yllestrumpor till honom, trots att ett par strumpor endast väger ett par ynka gram och knappt tar någon plats alls i hans storlek. Vi borde helt enkelt haft betydligt mer ombyten till honom, framför allt strumpor, vantar och mössa. Som jag redan nämnt i texten så missade vi att ta med ett riktigt förstärkningsplagg i dun till honom, och jag hade nog funderat på något som även täcker benen. Ett annat tips som vi kom på först andra eller tredje natten var att se till att koka vatten på kvällen och ha i en vattenflaska. Den kan man dels använda som element, men också att vatten från en fjällbäck är iskallt och inte så skönt att dricka ur nappflaska, när vi blandade till ljummet vatten så gick det betydligt bättre. Att ha varmvatten till hands för hygienen är inte heller så dumt, och man drar sig för att rodda igång köket mitt i natten bara för att.
Så visst är det utmanande att ta med sig barnen ut på fjället, men varför inte? Jag är helt övertygad om att hela denna resa, inklusive våra utflykter på Sörmlands- och Roslagsleden har berikat både mig själv, min fru och framför allt Malcolm något helt enormt. Att göra saker tillsammans är underbart, och att få ta sig an en utmaning som kräver att alla samarbetar och jobbar som ett lag, som en familj, det är häftigt. Och att få göra det i en sådan underbart vacker miljö som Kungsleden är, det är helt enkelt bara fantastiskt.
 

Kommentarer