Pilgrimsvandringen

När vi diskuterade semestermål för 2008 föll vi för att göra någonting riktigt äventyrligt. Agneta Sjödins bok, "En kvinnas resa" inspirerade oss till att g&arin...

Pilgrimsvandringen

När vi diskuterade semestermål för 2008 föll vi för att göra någonting riktigt äventyrligt. Agneta Sjödins bok, "En kvinnas resa" inspirerade oss till att gå den mytomspunna pilgrimsvandringen i norra Spanien. Vår utmaning var att till fots ta oss från St. Jean Pied de Port i Frankrike, över Pyrenéerna till Santiago de Compostela i Spanien. Ett mål för pilgrimer att vallfärda till sedan 950 e.Kr. Leden är ca 80 mil lång och vi hade 22 dagar på oss. Laddade till tusen och förväntansfulla över vårt sommaräventyr skulle vi nöta våra skosulor som aldrig förr. Jag, en vardagsmotionär och Callis en erfaren friluftsmänniska, sponsrade av Naturkompaniet med allt som en vandrare kan tänkas behöva!

Det är aningen gråmulet och småkallt när vi fredagen den 6.e juni rullar in med tåget i den lilla bergsbyn St. Jean Pied de Port, startpunkten för vår vandring. Så långt ögat kan nå omgärdas vi av frodiga gröna kullar. De få passagerare som steg av tåget samtidigt som oss försvinner snabbt iväg. Även vi letar oss in mot byns hjärta. Det är lugnt och fridfullt i byn, gatorna är nästintill folktomma. Förväntansfulla öppnar vi dörren som leder in till pilgrimskontoret. Därinne finns redan flertalet pilgrimer i samma ärende som vi. Ljudnivån i lokalen är hög och flera olika språk talas om vart annat. Mottagandet känns hjärtligt och genuint och vår registrering sköts av en fransk madame som behärskar engelska oklanderligt. Hon lyckönskar oss på vår vandring och vi övertygas om att en fantastisk upplevelse väntar oss. Stämningen är så uppsluppen att hela personalstyrkan stämmer upp i sång innan de glatt vinkar av oss. Med humöret på topp och pilgrimspasset i handen går vi tvärs över gatan till vandrarhemmet som vi hoppas kunna spendera natten på. I hallen står skohyllor redan överfyllda med vandringskängor, några splitternya, andra nötta och ingångna. Viss smidighet krävs för att ta sig fram med ryggsäckarna utan att snubbla i den trånga gången. Hela stället ger ett lite spöklikt intryck och vi aktar oss noga för att inte komma på kant med den lite märkliga men bestämda kvinnan som driver stället. Vi får ett eget rum med en inredning som för tanken till ett gammalt vindsutrymme. Fönsterluckorna går inte att stänga helt så den fuktiga bergsluften letar sig in i rummet. Under kvällen kontrollerar vi vår packning en sista gång och mentalt är vi på helspänn inför det som ligger framför oss. En vandring på nästintill 80 mil. Kommer vi att orka vandra hela den vägen? Utmattade av resan och varsin envis förkylning somnar vi tillslut iklädda underställ och mössa under tjocka filtar.

St. Jean Pied de Port ligger nedsänkt i dimma när vi tidigt på morgonen smyger ut från vandrarhemmet med vår packning. En kullerstensbelagd väg leder oss till stadens utkant och till skylten som indikerar början på vandringsleden. Från och med nu förlitar vi till att de gula pilarna ska visa oss vägen. En tillsynes oändlig uppförsbacke tornar upp framför oss och vi klättrar högre och högre upp på Pyrenéerna. Långa stunder vandrar vi i tysthet omgivna av dimma och regn. Vi passerar och passeras av andra pilgrimer om vartannat. Alla önskar varandra en trevlig vandring genom att säga frasen "Bon Camino". Ansträngningen är större än väntat och de regelbundna rasterna vi tog var efterlängtade. Kängorna var oersättliga den dagen då terrängen bitvis bestod av en enda lerig sörja. Den hårda påfrestningen lönade sig dock ganska snart när vi kunde blicka ut över bergskedjan och hänföras av den vackra naturen. 28 kilometer senare, hungriga och med ömmande knän, stapplar vi in på en bar i Ronchevalles, nu inne i Spanien. Första chansen till någonting ätbart förutom de proteinbars vi tuggat på under dagen. Några torra mackor senare tar vi beslutet om att fortsätta ytterligare 11 kilometer fram till byn Bizkarreta. Vårt boende för natten blir ett gästhem som känns som ren lyx jämfört med natten innan. Värdinnan är väldigt tillmötesgående och tillagar en middag som består av sallad, omelett med gröna bönor, bröd och vin. Fortfarande något hungriga lämnar vi middagsbordet för den efterlängtade duschen. På mig värker varenda kroppsdel och täcket känns obeskrivligt tungt mot min kropp, John Blund var riktigt snabb den kvällen.

Dag två tar vi oss till Pamplona. Det finns någonting lockande över staden där de årliga tjurrusningarna hålls, kanske är det för att kullerstensgränderna och byggnaderna påminner om gamla stan i Stockholm. Vi äter middag ute på restaurang, i full sportmundering sitter vi och dinerar bland stadens välklädda kvinnor. Vår klädsel i sammanhanget bekommer mig inte det minsta. Vi har redan intagit rollen som pilgrimer och är långt ifrån en ovanlig syn i gatubilden. Dagens vandring har kantats av en del smärta för min del. För Callis går det betydligt lättare även om han också känner av värk i lederna. Vi funderar hur mödosamt det inte var för pilgrimer förr i tiden, utan modern utrustning och upprustad väg. Vandrarhemmet vi tar in på i Pamplona är fantastiskt välorganiserat och även om det är stora salar med våningssängar så känns det mysigt på något sätt. Ens tilldelade säng blir ens hem för en natt. Vi småpratar med våra sänggrannar om hur vandringen gått hittills och vad som väntar, utbyter tips och råd om allt från stavar till fotvård. Liggunderlaget kommer till användning när vi gör våra stretchövningar, någonting som blev en daglig rutin.


Att jag har packat för tungt går upp för mig på morgonen på väg ut ur Pamplona. Jag slänger solkrämen, fotfilen och tvättmedlet. Lite längre fram offrar Callis ett helt paket våtservetter. Vi har vandrat både uppåt och nedåt under dagen och jag fasar fortfarande vid minnet över den 300 meter långa nedförsbacken där jag delvis var tvungen att gå baklänges. Det är mitt högra knä som börjat bråka ordentlig så jag kan knappt böja benet. Smått avundsjukt sneglar jag på de andra pilgrimerna som till synes skuttar fram på vägen. Jag blir tvungen att ta en värktablett och smärtan släpper för några timmar. Vi får sällskap av två tyskar fram till Puente La Reina där vi stämplar vårt pilgrimspass. Solen gassar ganska starkt den dagen men det bekommer oss inte och vi väljer att fortsätta till Cirquit. Den kvällen äter vi vår godaste middag hittills i ett sällskap av fyra äldre spanska herrar. Varken jag eller Callis pratar många ord spanska men konversationen flyter och vi lyckas på något sätt förstå varandra, ännu bättre efter några glas vin. I Cirquit träffar vi även ett pensionärspar som berättar att de redan vandrat över 100 mil. Varje nedpackad sak i deras väska har de noga vägt för att gå med så lite vikt som möjligt. Att skicka hem överflödig packning var rätt vanligt förstod vi. För att inte slänga fler saker skickade vi också varsitt paket hem till Sverige.


Den fjärde dagen vandrar vi stela som pinnar iväg mot Los Arcos. Det tar en stund för kroppen att väckas till liv igen. Tyvärr har mitt knä inte blivit mycket bättre och i Estella stannar vi till och Callis täljer en vandringsstav till mig. Lättnaden är stor när jag får någonting att stödja mig mot. Lunch äter vi i Villa de Monjardin tillsammans med Nicole, en lång gänglig sweichiska. Hon har vandrat ända hemifrån och varit på vägen i över två månader. Vi berättar om vår plan att gå ca 40 kilometer om dagen men Nicole tror att det är fysiskt omöjligt att gå i den takten. Själv går hon mellan 25-30 kilometer per dag. Plötsligt känner jag mig lättad igen, det kanske inte alls är så konstigt att mitt knä knarrar. När vi har fem kilometer kvar till Los Arcos är det som om hela himlen öppnar sig. Det tar inte många minuter före vi är totalt dyblöta och får plumsa omkring i stora vattenpölar. I tystnad marscherar vi framåt så snabbt vi kan och hoppas på att få se Los Arcos bakom varje kurva. De fem kilometrarna känns som en hel evighet.
Väl framme i staden guidar en lokalbo oss till ett vandrarhem och vi får äntligen komma ur de blöta kläderna bara för att inse att det inte finns några torkmöjligheter. Skor och sulor lindas in med tidningspapper för att få bort den värsta fukten. Vi saknar inte de slängda våtservetterna! Jag dyker ner i sängen med två filtar över mig och ligger i frossa följande två timmar och undrar aningen förskräckt om jag någonsin kommer att ta mig upp. Hungern blev snart en bra anledning och vi ger oss ut i regnet igen på jakt efter mat. Los Arcos blir vändpunkten på vår resa. Det är här vi inser det dåraktiga i att fortsätta vandra i samma takt. Att ta sig till Santiago de Compostela till fots inom den tidsramen vi hade var en omöjlighet för oss. Kvällen kantas av viss besvikelse och diskussioner om eventuell förlängning av vistelsen. Tillslut fattar vi vårt beslut. Vi ska fortsätta att gå så länge det är möjligt, ge våra kroppar de vilopauser de kräver och bitvis åka buss för att hinna med flyget hem till Sverige. ”It´s the way of the camino”, som vi hade hört någon säga dagen innan, vi får helt enkelt acceptera att vissa saker styr man inte över. Följande dag hade vädret svängt igen och vi kunde njuta av lite sol. Vi gick förbi små byar, längs med åkrar med vallmoblommor och öppna landskap. I Torres Del Rio stannar vi till och unnar oss varsin kaffe med chokladcroissant. Sådana stunder satte guldkant på vandringsdagarna. Varje dag var olik den andra även om det som stod på programmet var att röra sig framåt, äta och vila. Förtjusningen över det lilla var märkbar och gemenskapen med andra pilgrimer på vägen. Det var någonting rogivande över att färdas med enkel packning och att lägga allt som hör vardagen till därhemma åt sidan.

Att helt och fullt kunna återberätta vår pilgrimsresa är en omöjlighet, upplevelsen är så mycket större än vad som ryms på pappret. Jag sökte efter ett uppbrott från vardagen och det kunde pilgrimsleden erbjuda. Callis blev fängslad av den hårda fysiska utmaningen vandringen innebar. Själv hade jag aldrig tidigare pressat och tänjt på min kropps gränser som jag gjorde under den här resan. Pilgrimsleden passar alla olika typer av människor och åldrar, det vikigaste är att gå i sin egen takt och bara så långt man själv orkar. Det finns inga måsten!

När vi på den 19:e dagen närmar oss Santiago de Compostela sluter vandrare upp från alla håll och kanter. Att skymta staden efter 43 mils vandring känns nästintill overkligt. Nästan lite otåliga letar vi oss fram genom staden till katedralen där aposteln Jakob är begravd. Precis på 12-slaget kliver vi in och går så nära altaret som möjligt. Katedralen är fylld till bredden av pilgrimer och turister. Stämningen är högtidlig och vi följer mässan koncentrerat. Trots att vi inte förstår vad som sägs så vet vi att orden är riktade till oss pilgrimer som färdats i fysisk och kanske även andlig bemärkelse. En nunna sjunger en av de vackraste sånger vi någonsin hört. Kroppen gör sig påmind, vi är trötta men stolta. Lite sorgligt är det, att vara framme, för det betyder slutet på vår resa. Runt omkring oss står de människor som vi har följts åt med de senaste dagarna och vi tar farväl. Svårt var det att föreställa sig vad som väntade oss när vi åkte ner till Spanien. Säkert är att det var en säregen upplevelse och ett minne för livet.