Rio Negro

Stormen piskade fram över det torra, patagonska ökenlandskapet. Vindbyarna dunkade mig i ryggen. Jackärmarna och huvan ryckte, smattrade och tusentals småstenar blästrade ryggen som i ett r...

Rio Negro

Stormen piskade fram över det torra, patagonska ökenlandskapet. Vindbyarna dunkade mig i ryggen. Jackärmarna och huvan ryckte, smattrade och tusentals småstenar blästrade ryggen som i ett riktigt hårt regn. Men här hade det inte regnat på över ett år. Det var omöjligt att se i det gulbruna dammolnet. I baksuget från de kraftiga kastvindarna tappade jag andan. Jag tvingades stanna, fokusera, vänta tills det värsta var över och sedan börja andas igen.

Stormen från Anderna någonstans långt därborta i väst var inne på sin sjätte timme och vi hade inte druckit sedan Frank avslutat sin sista Quilmes från sitt privata förråd i sadelväskorna. Hästarnas ögon var stora som klot, vitorna lyste, paniken var hela tiden nära. De torra taggbuskarna rullade fram på grusvägen, alltid bakifrån, trasslade in sig hästarnas hovar. Flera gånger var Frank nära att kastas av, så vi bestämde att istället leda hästarna i stormen. Jag matade på, steg för steg. Korta, ekonomiska. Om ett par timmar borde vi nå Comallo. Ett par, tre timmar till bara. Carols ord ringde i huvudet. »The horses will die, Steven«.

Det är svårt att rationellt förstå varför en modern människa beslutar sig för att ge sig iväg på ett långt, riskabelt äventyr utan några som helst garantier, utan satellittelefoner, överlevnadskit, supportgrupper, serviceteam och sponsorer som bäddar in en i vetskapen att om olyckan skulle vara framme, ja då kommer kavalleriet till undsättning.
För de allra flesta är frånvaron av denna trygghet, ren galenskap. För andra är det dock en inre drivkraft, ett slags tvingande behov att kliva utanför den välorganiserade expeditionstryggheten. Insikten att frihet inte alltid innefattar trygghet. Att just okunskapen om vad som kommer att ske idag, i morgon, om en vecka är vad som frigör sinnena, nyfikenheten och som förstärker intrycken. Frank kallade det för »drifting«.

Jag mötte Frank första gången 2003 i Roturoa, Nya Zeeland. En kväll när jag satt i de slitna sofforna på ett av stadens många enkla hostels, TVn påslagen, de ytliga backpackersamtalen uttömda så klev han in iförd sin klassiska resegarderob: cowboyhatt i svart filt, lång svart westernrock, en av hans färgglada kavalleriuniformskjortor, replikor från slaget vid Little Big Horn med runda silverknappar på bröstet i två rader, och svarta jeans. Det enda som bröt mot westernidiomet var hans skor. Inga boots som man skulle ha förväntat sig, utan ett par snedgågna, kortskaftade läderskor.

Drygt 60 år, reslig med välansat, silvergrått skägg. Över vänstra axeln hängde ett par mjuka sadelväskor i skinn. I hans högra hand, stödd på höften, en gammal westernsadel. Det var allt. Han hade just avslutat en ensamritt genom Sydön och var ganska mör efter att nästan förlorat livet när han skulle ta sig över de södra alperna. Vi fann varandra den natten och morgonen därpå ändrade han sina planer och följde med till Auckland. Frank berättade om sina många vandringar och ensamritter, ofta genom hela länder eller kontinenter. Aldrig några planer mer än en snabb titt på kartan. Inget bagage annat än den gamla westernsadeln, sadelväskorna och filthatten. Allt annat ordnade sig. »One just needs to play it by ear, Stevo« sa han bara och skrattade åt min förvåning över hur lite han hade med sig på sina resor.
Vi möttes ännu en gång i Sverige 2005 då jag hjälpte honom att organisera ytterligare en ritt mellan Sundsvall och Trondheim efter den gamla pilgrimsleden till Nidarosdomen. Den turen slutade med att någon stal sadeln i Östersund och släppte lös hästen som sprang hela vägen till Brunflo där den övernattat dagen innan. Projektet havererade, men Frank var inte bruten. Vi höll kontakten sporadiskt genom åren som följde ända tills i december 2009, då telefonen ringde igen.

»Hey Stevo!« Rösten omisskännlig. Småhes, lite väderbiten, bombastisk och samtidigt entusiasmerande. Känslan av att något viktigt var på gång. Verkligheten var ofta mer prosaisk. När Frank brukade ringa handlade det oftast om att han hade tagit en nattlig promenad i någon park i Chicago med en flaska vin och tänkt på tider som gått. Och på mig. That big fucking Swede. Denna gång visade sig vara annorlunda.
»Jag har prövat ringa dig flera gånger men inte lyckats nå dig, sa han. Jag har bara några minuter kvar på telefonkortet och det är något viktigt jag behöver tala med dig om.«
»Visst. Kör på.«
»Hur skulle du ställa dig till att rida med mig. Över Patagonien. Det kommer sannolikt bli min sista långa ritt. Kroppen orkar inte så länge till. Och det finns ingen hellre jag vill göra detta med än dig, Steven. Det blir bara du och jag och våra hästar. Inget annat.«
Innan jag ens hunnit tänka på ett svar började Frank glida över i historier från barerna i Chicagos Southside. Om hur han brukade underhålla barhänget med storyn om sin svenska buddy, hur vi möttes för länge sen och vad som hänt genom åren. Som så många gånger förr hann vi inte tillbaka till huvudspåret innan telefonkortet tömts på sina dollar och cents.
»OK, friendo, jag har bara en minut kvar nu. När det tar slut går jag över gatan och köper ett nytt (något han aldrig lyckades göra). Det känns i alla fall riktigt bra att prata med dig igen Steven. Jo, angående Patagonien så behöver jag tala med...«
Telefonkortet var slut. Någonting inom mig, ett slags bubblande entusiasm vällde fram.
Rida. Patagonien.

Jag hade bara någon vecka att bestämma mig. Tanken var att vi skulle mötas och rida ut från San Carlos de Bariloche i nordvästra Patagonien och sedan rida tvärsöver kontinenten. Med Anderna i ryggen skulle vi 600 km senare avsluta vid Atlantkusten. Kanske en månads ritt. Det var planen. En plan som i sann Frank-anda inte heller innehöll särskilt mycket mer. Vi skulle försöka köpa hästar i Bariloche och sedan ge oss av så snart som möjligt. Det var allt. Jag sa ok.

Jag började läsa på. Och fick en chock. Den argentinska provinsen Rio Negro som vi skulle korsa fanns inte beskriven någonstans i moderna reseguider. Inte ens i Lonely Planet. Visserligen fanns det massor att läsa om turismhubben Bariloche vid Anderna i väster och kuststäderna ute vid Atlanten i öster. De låg ju också i Rio Negroprovinsen. Men de ödsliga milen där emellan? Ingenting. Ingenstans.
Jag kollade Google Earth och kunde visserligen se att det fanns hus här och var efter den enda väg som gick från kusten till Bariloche. Vägen i sin tur följde ungefärligen den gamla järnvägen där The Old Patagonian Express en gång i tiden skakade sig fram. Det såg övergivet ut. och det var långt mellan byarna, om de nu ens var stora nog att kallas det.
En annan sak som förvirrade mig med satellitbilderna var att färgskalorna förändrades påtagligt beroende på inzoomningsnivå. Ju mer jag zoomade ut, desto grönare verkade hela området. När jag zoomade in, då var färgspektrat brungult och grått. Vilken av dessa var mer sanningsenlig? Man kunde tydligt se flodbäddar och bäckfåror i landskapet när man var rejält inzoomad, men när på året var bilderna tagna? Fanns det fortfarande vatten i februari? Fanns det vatten överhuvudtaget? Bäckfårorna som skar genom det digitala landskapet kunde lika gärna ha torkat ut långt innan de första indianerna vandrade in i landet för flera tiotusentals år sedan. Google Earth gav mig ingen ro.

Det visade sig att det ändå fanns lite skrivet om det som så uppenbart saknades i guideböckerna. Av de få författare som tidigare rest genom området fick man en bild som inte var särskilt uppmuntrande. Provinsen vi skulle rida igenom var i praktiken en enda stor öken. Den amerikanske författaren Paul Theroux beskriver i sin bok, The Old Patagonian Express, centrala Rio Negro så här:
»The landscape had an prehistoric look, the sort that forms a painted backdrop for a dinosaur skeleton in a museum: simple terrible hills and gullies; thorn bushes and rocks; and everything smoothed by the wind and looking as if a great flood had denuded it, kept the trees from growing, blew the soil west, uncovered more rock, and even uprooted those ugly bushes.«
Och han tog ändå tåget över.

Vi möttes i Bariloche i början av februari 2010. Frank var nu inne på sin sjuttionde år. Hans livsstil hade satt sina spår. Hans kropp som genomgått tiotals stora operationer sedan en bilolycka på 70-talet gjorde hans liv till ett enda stort lidande. Ett liv av tabletter och framförallt alkohol. Men han var fortfarande obruten. Hans barnsliga förtjusning över att återse sin gamle vän från Sverige var lika påtaglig som rörande. Det blev en lång natt.

Frank hade varit i trakterna förut. En av hans söner hade arbetat på en estancia som ägdes av Carol Jones, en legendarisk kvinna som drev en stor estancia och var barnbarnsbarn till Jared Jones, en texasbo som var den förste att slå ner bopålarna i trakterna och som kom att bli god vän med bankrånarna Butch Cassidy och Sundance Kid på deras flykt undan rättvisan. Frank sa att om någon kunde hitta bra hästar till oss så var det Carol. Dagarna som följde fylldes av praktiska göromål. Jag köpte en sadel och träns. Provianten bestod av av ost, salami, nötter och öl. Carol hade visserligen redan köpt ett par hästar med tanke på oss, men hon hade ångrat sig i sista stund. Hästarna var för bra. Våra planer för dåliga.
När hon fick klart för sig att vi skulle korsa Patagonien, och över den torraste delen så försökte hon få oss att ändra planerna.
»Rid med oss i bergen istället. Här finns ju obegränsat med gräs och vatten. Vi kan rida norrut eller söderut. Men den väg ni vill ta är farlig. Jag är inte orolig för er skull«, sa hon med ett ansträngt leende. »Men för hästarna. Hästarna kommer att dö, Steven.«

Men hur får man en gammal hårdnackad individualist som Frank att ändra sina planer? Han brydde sig inte särskilt mycket om framtiden ändå. Trots att det var jag som var den Carol hela tiden riktade sig till, kanske hade hon gett upp om Frank, kände jag att detta var Franks ritt. Det var hans beslut och jag skulle inte vara den som stod i vägen. Jag hade lovat att följa med honom. Och så fick det bli.

Dagen efter körde en tydligt nedstämd Carol Jones ut oss till sin estancia för att hämta hästarna. Hon ville mycket riktigt inte sälja de nya hästarna, utan gav oss ett par äldre, mer erfarna bergshästar. Min häst, en gråskimrande vallack, hette Camaleon. Franks svarta hette Obama. Vi tackade Carol, satt upp och red iväg. Hon ropade till oss, »ta hand om hästarna, mer än er själva«. Vi var äntligen på väg.

Ganska tidigt insåg vi dock att hästarna inte alls hade någon lust att lämna de trygga markerna. De ville tillbaka till sin flock och kämpade emot allt de förmådde. De stannade ofta, vägrade gå, var oroliga och sprattiga. Det blev en enda lång kamp. Och Frank blev allt mer förbannad. Han kände sig lurad på hästköpet. Redan första dagen utsåg han Obama till den sämsta häst han någonsin ridit. Sedan började det att regna.

Andernas branta bergssluttningar binder moln som ger tillbaka i nederbörd. På vintern i form av snö. Under resten av året i form av regn. Första dagen regnade det konstant. Efter nio timmars kombinerad skritt och vandring kom vi fram slutligen till en samling hus med ett nedlagt tågstopp som hette Perito Moreno. Vi band hästarna så de kunde äta av det fuktiga gräset. Själva la vi oss ner under ett träd vid den gamla rälsen för att slippa i alla fall en del av regnet. Stela, hungriga och med skavsår men fyllda av positiv energi för att äntligen vara på väg.

Efter ett tag kommer en man fram till oss och undrar vilka vi är. Han heter Juan, är läkare och bor här tillsammans med sin mor Mathilde. Han undrar om vi inte hellre vill bo under tak och erbjuder en av de gamla järnvägsarbetarnas kojor. Regnet tilltar på kvällen så vi tackar ja. Det blir en natt av orolig sömn. Det prasslar från råttorna som äter ur våra packningar. Det finns ingen elektricitet, inget vatten, ingen toalett. Men tak. Och ett golv. Den enda slafen får Frank. Jag sparkar med fötterna och tänder min pannlampa till och från men råttorna struntar i mig. Och jag är till slut för trött att bry mig om dem. Morgonen därpå kommer Juan över och erbjuder oss nykokt kaffe.

Det tar ett par dagar innan vi kommer ut i regnskuggan och landskapet förändras framför våra ögon. Det vackra landskapet mitt emellan öknen i öst och bergen i väst öppnade sig nu framför oss. Ett slags westernlandskap med mindre gräsbevuxna berg, barrträdsdungar och vattenhål. Efter ytterligare några timmar kommer vi slutligen in i det landskap som väldigt sällan ser något regn. Vegetationen ändras, det blir dammigare, torrare, mer av de vassa törnebuskarna, landskapet allt plattare och färgskalorna går mer i gulgrått. Vinden är konstant och stark och blåser hela tiden i ryggen. Solen bränner trots det. Snart börjar en surrealistisk slowmotionkänsla av ensamhet infinna sig.
Ibland kör det förbi någon bil. De flesta stannar och undrar om vi behöver något. Om allt är ok. Och om de får ta kort på oss. De ler, vinkar och kör vidare. Frank stapplar fram efter mig, haltande på sina onda fötter. Men möter folket på sin breda mix av engelska och ett och annat spanskt ord.
»If you bring us cerveza, we can pagar.«
Så går dagarna.

Jag inser snart att i vårt tempo, även om vi rider och vandrar i nio-tio timmar per dag, kommer vi ändå inte att komma fram till kusten inom en månad. Franks tempo, hans orörlighet, jag måste hjälpa honom upp på hästen såväl som ner från den, kommer att sinka oss för mycket. Landskapet blir dessutom bara ogästvänligare. De få platser där det finns vatten, ett ställe per dag som bäst, måste vi nå annars kommer hästarna inte klara det. Jag känner att jag snart har börjat tänka som Carol Jones och blir nu den som sakta börjar tvivla på den långa ritten.
Frank slår bort alla frågorna. Det är inga problem. Hästarna klarar det här. De är bara feta och bortskämda, de klarar mer än vad man tror, kvinnor är för veka när det gäller djur. osv. Men jag tvivlar. Jag försöker dagarna som följer att driva upp tempot, vilket bara leder till att Frank sackar efter eller att han behöver ta längre pauser. Samtidigt börjar det blåsa kraftigare än tidigare. Vi sover ute i öknen, skyddar oss så gott vi kan bakom törnebuskarna. Det blir kallt på nätterna och sovsäcken är trång med alla kläderna.
På kvällen rider det förbi ett par gauchos som stannar och frågar vart vi är på väg. Jag svarar Comallo och sedan vidare mot Jacobacci. De säger att det inte finns vatten på hela vägen till Comallo och det är en lång väg dit. De verkar oroliga för våra hästar. Den natten öppnade stjärnhimlen sin gnistrande skattkista av juveler. Det var som en sista hälsning av obegriplig skönhet inför de strapatser vi skulle behöva uthärda dagen därpå.

Sandstormen som blåste upp på vägen mot det lilla samhället Comallo var det tuffaste jag varit med om. Stenarna flög i luften och smattrade på våra ryggar, det var svårt att se och andas och vi var tvungna att gå på i timmar för att nå det enda stället hästarna kunde få vatten. Jag oroade mig verkligen för Franks hälsa och de livrädda hästarna var nära att kasta av oss flera gånger.
Någon gång på kvällen stapplade vi in i Comallo. Blästrade, sönderbrända och utmattade. men framme. Vi lyckades hitta ett ställe att ta in och någon tog hand om hästarna. Denna gång var Frank inte lika stursk och han gick med på att vi skulle avsluta här. Jag lånade en telefon och ringde Carol och undrade om hon var beredd att köpa tillbaka hästarna, vilket hon absolut var. Jag berättade att vi tagit beslutet att avbryta då det skulle ta ytterligare tre, kanske fyra dagar till Jacobacci, utan säker tillgång till vatten eller gräs till hästarna. Hon sa att det var ett klokt beslut. Jag hörde hennes påtagliga lättnad i luren.



Vi stannade ett par dagar i Comallo och vilade upp oss. Det gamla patagonska tåget passerade bara en gång i veckan. Bussen, en gång om dagen. Så det fick bli bussen österut mot havet. Jag tror vi båda till en början var besvikna att vi tvingades avbryta ritten. Men efter ett tag vann ändå känslan av att det var ett riktigt beslut. Vi hade ju ändå försökt. Vi hade gett friheten en chans och våra upplevelser med hästarna var äkta och våra egna. Frank brukade ofta säga till mig att det var något ädelt med en man på en häst. Att rida tillsamman gjorde oss till en slags bundsförvanter som transcenderade den mycket enklare vänskapen. »A comradery of outlaws« kallade han det. Det var hans högsta ideal och den finaste komplimang han gav mig när han talade om oss.

Steven Ekholm, för Naturkompaniet 2010.