Tierra Arctic Ultra, 107km på 14h och 50min

Tierra Arctic Ultra, 107km på 14h och 50min

Om loppet

Tierra Arctic Ultra gick för sitt andra år 7/8 2015. Loppet har två sträckningar, en lång på 120km och 2500höjdmeter, och en ”kort” på 100km och 1600höjdmeter.
Korta banan följer samma väg som eventet ”fjällräven classic” d.v.s. från Nikkaluokta till Abisko via Kebnekajse fjällstation och sedan kungsleden.
Långa banan gör tre avstickare från korta banan, bland annat upp till Tarfala.

Varför springa?

Jag fick smak på att springa efter att ha sprungit finalloppet i Göteborg 2010. Innan det hade jag kämpat lite med att komma ut och jogga men utan större entusiasm.
Rätt tidigt hade jag en vision om att springa sträckan Nikkaluokta – Abisko men det såg rätt oöverstigligt ut. Svårt att ens föreställa sig 100km när det längsta jag sprungit var 18km (och ett katastrofalt Göteborgsvarv som jag lovade mig att aldrig göra om).
2013 hade min löpning, dels utvecklats efter ett antal halvmaror i terräng i samband med Salomon trail tour, men också stagnerat på ungefär samma nivå i ett års tid, trots rätt mycket löpning. Det jag läste fick mig att inse att jag behövde styrketräna och köra intervaller… Men min motivation till gym är otroligt låg.
Min fru övertalade mig till att börja med Crossfit, som hon själv kört i några månader med mycket nöje.

Jag hade en lång startsträcka men när jag väl började köra regelbundet så lät resultaten inte vänta på sig. Till att börja med hände det inte så mycket med tiderna, men jag slutade vara trött under och efter loppen jag deltog i.

Efter att ha sprungit ”Skogsmaran” i oktober 2014 kände jag mig riktigt stark. Loppet gick från Skatås till Hindås, 42km efter vildmarksleden. Jag lyckades springa 8km fel men kom ändå in på strax över 5timmar och kände mig helt OK. Ingen vägg uppenbarade sig efter 30km, vilket många varnat mig för, och jag kände mig inte särskilt knäckt när jag insåg att jag sprungit fel och var tvungen att springa tillbaka till stället jag svängt fel.

Tiden var mogen för 100km+ och min dröm om att springa Fjällräven Classic.

Jag hade tidigare pratat med Johan, en av coacherna/ägarna på Crossfit Göta, och han hade tipsat mig till ”Crossfit Endurance”. Det handlar om hur man använder crossfit, teknikträning och intervaller till att träna för uthållighetssporter.
Jag beställde boken ”Unbreakable runner” och anmälde mig till loppet Tierra Arctic Ultra 100km (någon måtta fick det vara tänkte jag…)
Jag valde ut ett träningsprogram för 100km+, men förenklade lite, ca 3 crossfitpass i veckan och 2 teknik/intervall-pass samt 1-2 långpass (mer än 1,5 timme) i månaden. 2015 la jag mig också till med att vara noggrannare med maten, vi kan kalla det för en liberal paleodiet, inte dogmatisk men eftertänksam…
Och efter några roliga hinderbanor, ett lyckat göteborgsvarv och ett maxdistanspass på 50km så står jag den 7 augusti på startlinjen för Tierra Arctic Ultra 2015.


Tältplats i Nikkaluokta, valde att sova där för att få sova så länge som möjligt på morgonen.

Loppet

Den stora frågan var ”kommer jag att klara det?” mer än dubbelt så långt mot min tidigare max, i fjällterräng. ”Kommer kroppen att hålla?”
Jag hade några nivåer av lyckat:
1. genomföra loppet på under 24timmar.
2. Göra det på under 20timmar, borde vara görbart, skulle innebära 5km/h, dvs snabb gångtakt.
3. Göra det på 16timmar, Skulle motsvara tiden jag la på sista träningen då jag försökte hålla önskat tempo men endast tog mig 50km…

06:00 går starten. I ryggsäcken har jag energi(7powerbars, 2 gels, 3 godisbitar och en påse bilar), två softflaskor för vatten, regnjacka, regnbyxor, ulltröja och första förband, samt en liten kamera. Jag har dragit åt remmar så att skall vara fixerat.

Kebnekajse 19km

Känns otroligt bra! Jag är piggare än när jag startade. De som springer långa banan har vikt av mot Tarfala.
Jag har haft en snittid på 06:30 minuter per kilometer. Det  är 1:30 snabbare än vad jag räknat med men eftersom jag knappt känt mig andfådd är det OK. Många ropar och hejjar vid fjällstationen.  Jag tar min första rast på exakt 20km

Singi

Tempot har gått ner till 07:20min per kilometer. Mycket stenskravel och en del uppför har inneburit en hel del gående i rask takt. Tänker inte ta ut mig eller riskera en vrist…
Höll på att springa upp på kebnekajses baksida först men insåg mitt misstag efter en knapp kilometer och vänte ner på rätt spår igen.
Jag har passerat 4 andra medlöpare, varav jag hade trevligt sällskap ett tag med ett par som sprang. De berättade om ett lopp i Italien som lät kul men rejält tufft.

Sälka 47km

Det har varit flackt men stenigt. Allt känns fint. Otrolig tur med vädret. Jag och en engelsman tar turer om att leda, jag har haft honom i synfält sedan Singi. Jag kom ikapp kuopperjokka, vid ungefär 40km. Han sprang först ett tag, jag sprang först ett tag. Vi pratar om engelska kullar och lämlar. Han berättar att vi är på 4 respektive 5 plats.

Jag försöker att inte tänka på placeringar. Jag skall klara att ta mig i mål och se till att ha ett bra lopp, det är prio. Men i bakhuvudet är det en liten djävel som börjar heja på lite extra.
Vid Sälka tar jag stopp och tar en bar, koffeintabletter ( i brist på kaffe), värktabletter (jumsken känns lite öm), magnesiumtabletter (småkramper i vaderna). Jag pratar med funktionärerna som peppar med hur pigg jag ser ut. 
Engelsmannen springer förbi.

Tjäkkta ca 60 km

Den största utmaningen på korta banan avklarad, Tjäkktapasset, en rejäl stigning upp till loppets högsta punkt på 1140 m.ö.h.

Jag har tagit mig förbi engelsmannen nu och har tappat honom långt bakom mig. En helikopter har filmat när jag springer genom det steniga månlandskapet uppe i passet. Det är svårt att veta vart man ska när allt ser likadant ut. Sten, sten, sten, det finns en vinterled men den och sommarleden är inte samma. Sommarleden skall vara stenrösad. Men allt är ett stenröse. Som tur är så är det fantastisk sikt så jag tar sikte 30grader och springer på.
Mera trevliga funktionärer och hurrande vandrare. Ser tydligen pigg ut fortfarande. Tur det, jag känner mig pigg.
Nu är det 40km nedförsbacke kvar…
Fast vänta lite nu… korta banan är samma som Fjällräven classic… det står att den är 110km…
Det är nog bäst att förvänta sig 100 saltade kilometer inser jag här.
Tydligen ligger jag på 3:e plats nu. Men är rätt säker på att någon kommer springa förbi i nedförbacken.

Halvvägs upp för Tjäkktapasset. 

Alesjaure 72km

- Nu är det bara 35km kvar!
Säger funktionären.
Då vet jag tänker jag, räkna på 107km från nu.
Fortfarande helt OK men jag börjar fantisera om en kall dusch eller att hoppa i smältvattnet i Alesjaure.
Jag tänker på den kalla ölen jag har i min packning.
Solen är på nu. Allt är otroligt vackert, jag dricker mer vatten och önskar att jag inte glömt det torkade köttet. Jag vill ha salt.
Första personen i långa loppet har sprungit förbi mig nu. En trevlig tysk som sprang som en bergsget med säkra steg. 

 

Kieron 90 km

OK, nu är jag trött. Mina ben vill inte springa längre men gå funkar bra. Snittempot är nere på 8:20min per kilometer. Har tagit två värktabletter till.
Det är fortfarande kul men på ett mer masochistiskt sätt nu. 12timmar och 30minuter börjar ta ut sin rätt.
Men det bara 17km kvar! Tyvärr är det slut på kalfjäll nu så sikten är inte lika bra längre. Medan jag tar min sista fikapaus så undrar funktionärerna om pallplatsen hägrar. Jag erkänner att det skrämmer mig lite. För om jag börjar jaga den är den en viss risk att jag tar krafter jag inte har eller att jag skadar mig. Pallplats fanns aldrig på kartan.
Jag ger mig av mot mål och mycket snart far en kille förbi i ett flygande tempo. Så fort att jag inte ens hinner se vilken bana han springer.
Jag lunkar vidare. En blåsa under foten har spruckit, så jag sätter ner foten lite snett och när jag trampar i vatten gör det satans ont när svettsaltat vatten tränger i i såret. Annars är jag välsignat fri från skavsår och blåsor. Tåstrumpor är grymt mot skav!

Abisko 107 km

Jepp! 107km säger GPSen och jag har 500meter kvar till mål.
Jag MÅSTE springa in, säger jag till mig själv för femtielfte gången de senaste 5kilometrarna.
Det har gått sådär med det men nu så tuggar vi på det allra sista. Jag hör applåder. Jag ser en kille med videokamera. Jag ser målet!
Och på tiden 14:49:44 springer jag rätt in i medaljen och får höra att jag är 3:a!
Jag blir så glad, trots allt jag jagat mig med att inte bry mig om placering. Jag ska säga något vettigt på engelska in i kameran. Vet inte vad jag sa faktiskt. Hjärnan är inte på spåret. Dricker två glas saft alldeles för snabbt och det får jag ångra.


Mål!!!

Epilog

I duschen upptäcker jag att ryggsäcken har skaft bort nästa all hud den har haft kontakt med. Det gör ont!
Jag är hungrig, men magen klagar. Jag undrar om det är allt socker jag tryckt i mig. Jag får ett hurrande meddelande från min mamma på telefonen. Jag ringer min fru och säger att jag kom i mål. Jag darrar lite. Hämtar ut min packning. Tar ett glas tomatsoppa som jag snabbt spyr upp. En funktionär ser till att jag lägger mig ner på ett liggunderlag. Det känns bättre. Jag fixar en tältplats. Jag slår upp mitt tält. Kryper ner i sovsäcken med kläderna på och somnar.
Vaknar igen klockan 03:00 och är hungrig som en varg. Så nu blir det mackor och den efterlängtade ölen.
Känner mig så nöjd!
Somnar om klockan 04:00.

 

Vill du veta mer om Tierra Arctic Ultra?
I så fall ska du läsa mer på den här sidan >>

Kommentarer