Vandring med familjen i Österrike

Vandring med familjen i Österrike

Upp, upp, upp hör jag Malcolm mana på mig från sin position på ryggen. Tanken kan inte undgå mig att jag känner mig som en tjänare som piskas på av sin kejsare. Till skillnad från tjänarna så har jag själv valt att ge mig ut på denna strapats med familjen. Vi har nämligen valt att vandra i alperna en sommarvecka. Familjen består av mamma och pappa, tvåårige Malcolm och Gabriel på fyra månader. Med två små knattar så har vi valt att åka till österrikiska Zell am See för kombinationen vandring, enkel resa, bekvämt boende och god mat. Vi har tidigare vandrat i svenska fjällen, men var denna gång inte så sugna på varken tält eller frystorkad mat, låt oss kalla det en lyxvandring.

 

Redan på väg till Zell am See känns det helt rätt, vi tog flyget till München och sitter nu på lokaltåget som tuffar fram mellan de underbart vackra gröna kullarna allt närmare bergen som helt plötsligt tornar upp sig runt om kring oss. När vi kliver av på stationen så har vi bara ett par hundra meters promenad till hotellet.

Efter att ha ätit en stärkande frukost morgonen efter och pratat med den mycket familjära och trevliga hotellpersonalen så är vi redo att bege oss upp på berget, vilket vi gör med hjälp av skidliften. Eller rättare sagt kabinbanan. Tricket i alperna är nämligen att de har lika mycket en sommarsäsong som vintersäsong. Många av liftarna går som vanligt och de flesta alpstugorna är öppna och serverar lunch, kaffe eller kanske en charkbricka och öl. Man behöver således inte packa våldsamt mycket packning, utan kan begränsa sig till lite extra godsaker, vatten och nåt förstärkningsplagg.

 

Efter en kortare promenad på de breda och välansade gångvägarna runtomkring kabinbanans mellanstation, bad i den stora vattenreservoaren och lunch på Gasthauset så känner vi oss mogna för lite riktig alpvandring. Vi väljer en mellantuff led upp till toppen av nästa kabinbana och nu känns det som det ska. Stigen är mer en vanlig svensk skogsstig för att sen övergå i kalare bergsnatur när trädgränsen passeras. Det börjar kännas i bena att vi vandrar i alperna, det är 650 höjdmeter uppåt, men endast tre kilometer lång vandring, en hygglig lutning med andra ord. Utsikten är fabulös när man vänder upp blicken från stigen och njuter av de ändlösa vyerna av snötäckta alptoppar, kor som betar i sluttningarna och stigar och vägar som slingrar sig likt serpentiner utmed bergssidan. Med tiden börjar det gå upp för oss att vi är lite udda alpflanörer. De flesta har lågskor, vardagskläder, tar liften upp och går ner, och har ingen eller väldigt liten packning. Själv kånkar jag runt på närmare 20 kilo (inklusive kejsaren), vandringsstavarna i högsta hugg, och vi tar minsann inte liften upp, men ner.

 

Dagarna som följer har vi fått blodad tand och väljer de lite tuffare och mindre lederna något längre bort från liftsystemet. Det är dock så fantastiskt ordnat att nästan på alla sträckor dyker det upp en liten alpstuga efter en halv dags vandring och med den en gulaschsoppa och en öl (eller äppelsaft om man inte är så gammal), precis som på vintern. All personal är fantastiskt gemytlig och det märks att de bryr sig, de bor nämligen här uppe i bergen, på gästgivargårdar och caféer och de är inte anställda säsongare.

Malcolm går inte så mycket själv, men så efter några dagar, när lutningen inte är så brant och stärkt av lite förmiddagsfrukt, vill han inte hoppa upp i bärryggsäcken utan drar iväg framåt längs stigen och mamma får lägga på ett kol för att hänga med. Själv är jag redan akterseglad där jag står med fikarester och kameran i handen. Men även om han fick upp farten och faktiskt gick ganska mycket denna dag så betyder ju inte det att vi kom framåt särskilt fort. Det var ju inte alltid hans steg gick i den riktning som kartan tänkt sig och ibland är det ju trots allt viktigare att utforska ett intressant blåbärsris än att hålla en viss tid, förutom att passa dagens sista nedfart med kabinbanan, den tiden vill man inte missa.

 

Lyxen att få komma tillbaka till hotellet, duscha varmt, koppla av lite på balkongen innan man sätter bägge barnen i vagnen och enkelt rullar ner på stan är lätt att uppskatta. Bli serverad trerätters eller uppleva lite festival med klassisk tyrolenmusik, grill, öl och lederhosen.

Det är uppenbart att vandring är lite av en folkrörelse här nere, alla gör det och att ha med barnen är bara naturligt och enkelt. I princip alla raststugor har lekparker, barnportioner och skötbord på toaletten, dock är man tvungen att uppsöka dem på damernas mer än en gång. Men också faktumet att det finns så många leder i olika svårighetsgrader och längder gör det enkelt att anpassa vandringen efter det minstas förmåga eller dagsform, och det är oftast inte ett problem att lägga om rutten vid lunch om krafterna tryter eller vädret slår om. Det sistnämnda kan hända ganska överrumplande, som i all fjällvärld, och åskvädret kan rulla in och förbyta den klarblå himlen till ett grått, blött och kallt inferno. Man ska inte heller glömma bort att nere i byn vid sjön, så kan det vara 30 grader och fullt på badstranden men på 3000 meters höjd är det inte många grader över tiostrecket, vilket kanske också är charmen med sommaren i Zell am See.

Kommentarer