Det mesta av den merinoull som används till de friluftskläder vi köper i Sverige produceras i Sydafrika, Australien och på Nya Zeeland på stora farmar med många tusen får. Fåren går i allmänhet fritt och föses till nya betesmarker när det behövs. I stort sett all merinoull av högre kvalitet som säljs i Sverige är mulesingfri, och alla produkter som säljs på Naturkompaniet är mulesingfria. Mulesing innebär att fårets bakdel skalperas för att unvdvika angrepp från flugor, vilket är en smärtsam behandling för fåret.
Merinofår klipps vanligtvis en gång per år. Beroende på ras och vilken kvalitet man vill ha på ullen kan de klippas två gånger per år. Farmerna drivs ofta av bara av en familj med någon enstaka anställd, men i klippningstider reser stora klippningslag med professionella klippare runt bland farmerna och klipper får på löpande band.
En skicklig klippare klipper av fårets ull i en enda stor så kallad fleece och slänger upp den på ett galler där kortare fibrer sållas igenom, och bara de längre fibrerna, som man vill göra kläder av, blir kvar.
En klassificeringsexpert är med vid klippningen och tittar på ullen när den hamnat på gallret, och klassificerar den efter längden på fibern, vithet, krusighet och tjockleken på ullen. Ofta är varje gård specialiserad på en och samma micron, tjocklek. Ju högre microntal, desto mjukare upplevs ullen mot huden.
Den klassificerade ullen säljs vanligtvis på stora auktioner. Där köper tygleverantörerna in sin ull i stora partier. Men det finns undantag, till exempel har Fjällräven, i stället för att köpa på auktion, längre kontrakt med utvalda farmar som kan leverera den mängd och den kvalitet som behövs i produktionen. På så sätt skapar man spårbarhet och vet var ullen kommer ifrån och att både får och anställda behandlats väl i hela kedjan.
Från aktionen skickas ullen till tvätterier, som ofta ligger i Kina. Här tvättas ullen, främst med tvål, för att få bort smuts, växtrester och det naturliga fettet lanolin. Lanolin är vattenavstötande och tas bort för att ullen ska gå att färga och för att kläderna ska få fukttransporterande egenskaper. Upp till femtio procent av ullens vikt kan tappas i tvätten.
Den tvättade ullen kardas sedan. Det gör man för att öppna ullfibrerna, lägga dem parallellt och få bort det sista skräpet och fettet, som kan vara kvar även efter tvätt. När ullen är kardad kammas den. I kamningen läggs ullfibrerna än mer parallellt och man gör luftiga, fluffiga jättenystan av den löskammade, mjuka ullfibern.
Fluffiga jättenystan med ull skeppas till spinnerier där den kammade ullen tvinnas till trådar och läggs på stora spolar. Hur mycket tråd som ryms på varje spole beror på hur tjockt garnet är.
Innan garnet används kan det behandlas på olika sätt, till exempel färgas det eller behandlas med klorin för att det ska gå att tvätta i högre temperaturer. Den här behandlingen kallas bland annat superwash och gör tunna ullplagg mer lättskötta, men innebär också en ytterligare belastning på miljön.
När garnet är klart är det dags att väva eller sticka. Är slutprodukten klädesplagg är det oftast stickning som gäller. Det kan göras på två olika sätt. Är det en grovstickad kvalitet man vill åt, som till exempel i tjocka tröjor, stickas plaggen direkt. Ska garnet bli tunnare plagg stickar man först tyg som läggs på stora balar.
Tygbalarna från stickeriet levereras sedan till sömnadsfabriker. Där skär man till och syr de plagg som, när de är klara, fraktas till stora centrallager i Europa, och därifrån vidare till butiker och brevlådor.
Ta väl hand om dina ullplagg så håller de längre. Tvätta inte i onödan utan vädra dem i stället, om du ändå behöver tvätta så gör du det som du brukar tvätta ull. Använd ulltvättmedel och låg temperatur när de väl tvättas, läs alltid noga på tvättrådet i plagget och följ det. När kläderna till sist ändå är utslitna – lämna dem till Naturkompaniet för återvinning.