Fjällräddningen - fjällens okända hjältar

Svenska fjällen lockar hundratusentals besökare varje sommar. När olyckan är framme står fyrahundra ideellt arbetande fjällräddare redo. Magasin 365 följde medlemmar från Kirunas alpina grupp på övning vid Kebnekaise.

Rotorbladen river upp skräp och löv på grusplanen. Vi befinner oss på heli­kopterbasen i Nikkaluokta, en strå­lande vacker sommardag med azur­blå himmel. Packningen står på en vagn bredvid polishelikoptern och lastas snabbt upp i maskinen. Flygoperatören Peter Ajnevall bockar av säkerhets­listan, radiokommunikationen dubbelkollas och piloten Jerker Styvén gör farkosten redo för avfärd.

Ljudet och hastigheten på rotorbladen ökar och med en lätt knyck lämnar maskinen mar­ken i ett dammoln och stiger mot himlen. Med i helikoptern finns även Micke Oja, Erik Lidström och P-O Edvinsson från Kirunas alpina fjäll­räddningsgrupp. Jerker manövrerar helikoptern västerut där mäktiga fjäll tornar upp sig mot en klarblå himmel. Den stora dalen Láddjuvággi och Kebnekaisemassivet med Sveriges högsta fjäll visar sig från sin allra bästa sida.

– Vädret kan inte bli så mycket bättre än i dag. Så här skulle vi alltid ha det, konstaterar Micke med ett leende. Han är dagens insatsledare och bestämmer dagordningen för övningen. Hans tidigare karriär inom räddningstjänsten samt en livslång kärlek till klättring i stora berg gör honom som klippt och skuren för uppdraget. Till vardags jobbar han i gruvan i Kiruna åt LKAB. Han hälsar alla välkomna, stämningen är munter och lättsam.

I dag ska besättningen göra en av den alpina fjällräddningsgruppens obligatoriska fältöv­ningar: ”avancerad vinschning med räddnings­bår”. (Den andra övningen heter ”cut and go”, en metod där en klättrare till exempel hänger på en klippvägg i sitt rep och undsätts genom att rädda­ren tar sig dit, krokar fast sig i klättrarens sele och klipper av klättrarens rep, för att sedan vinschas upp till helikoptern som hovrar ovanför.) En gång i kvartalet har gruppens medlemmar möjlighet att delta och nu har turen kommit till Micke, Erik och P-O att öva sig att hantera båren.

Därifrån skickas meddelanden genom kom­munikationssystemet Rapid Reach med larmtext till fjällräddarnas mobiltelefoner. En snabb men omfattande kartläggning och planering görs. Vad har hänt, var någonstans, vilket slags undsätt­ning behövs, vilka ska följa med, var ska de utgå ifrån etc. När fjällräddarna sedan skickas ut på uppdraget arbetar de under ledning av en rädd­ningsledare från polisen och en insatsledare från Fjällräddningen.

Det finns runt fyrahundra fjällräddare, inde­lade i ett trettiotal enheter från Dalarna i söder till Lappland i norr. De ska vara mellan 18 och 65 år och bo i området som deras enhet utgår från. Alla måste ha stor vana av att vistas i fjällen under alla årstider, samt ha god skotervana. De genomgår en grundutbildning under ledning av polisen, samt gör årliga övningar både sommar och vinter.

Micke, Erik och P-O ingår i en av Fjällräddningens alpina grupper (den ena är stationerad i Kiruna, den andra i Östersund). De alpina grup­perna är specialiserade på räddningar vid branta stup och klippor. Många av deras räddningar ut­förs med vinsch från en polishelikopter.

De alpina fjällräddarna har olika bakgrund, jobb, ålder och kön – den gemensamma nämna­ren är stor erfarenhet av alpin klättring samt om bergsområdena de ansvarar för.

Kirunas alpina grupp samlar fjorton medlem­mar, berättar P-O. Han har själv flera internatio­nella expeditioner i bagaget. Som narkossköterska och utbildningsledare inom sjukvård och första hjälpen har vägarna tagit honom bland annat till Nordpolen, Sydpolen och Alaska.

Övningar som den här görs för att hålla kunska­pen fräsch, lära sig nya räddningsmetoder och lära känna sina kolleger utan och innan, förklarar han.

– Vi måste kunna lita på varandra till hundra procent. I ett skarpt räddningsläge måste alla veta exakt vad de ska göra och behålla lugnet vad som än händer.

Poliserna Jerker och Peter är också en viktig del av fjällräddningen. I de vidsträckta fjällområde­na i Lappland är förstås helikoptern oslagbar när någon ska undsättas (och vädret tillåter flygning.) Till vardags arbetar de på polisflygets bas i Boden.

Övning under tidspress

En räddningsbår stor nog att rymma en fullvuxen man kopplas fast i vinschen. Dubbel och trippel kontroll av alla karbinhakar och sedan sänks den ner till Micke. Sedan vinschas även Erik och P-O ner till marken.

Nere på backen, intill båren, är Mickes, Eriks och P-O:s rörelser snabba och effektiva, men utan att vara stressade. Ingenting sker av en slump utan alla moment och detaljer är noggrant förberedda och inövade.

Gruppen på marken får tag i vajern som hänger under helikoptern.

Snart hissas båren (med vikter i stället för en skadad människa) tillsammans med Erik upp igen. Han är även fäst i ett långt rep som P-O håller fast i, för att Erik och båren inte ska börja snurra runt i helikopterns kraftiga vindar. Centrifugalkraften kan annars vara riskabel för en skadad person som ligger fastspänd där i kokongen.

Erik och båren hänger kvar en bit under helikop­tern när den stiger och svänger av mot Kebnekaise. Ekipaget hinner bli till en liten prick mot den mäk­tiga bakgrunden, och försvinner i väg för att land­sätta Erik och båren på säker mark intill fjällstatio­nen. Sedan vänder helikoptern tillbaka och plockar upp de övriga i besättningen för avslutningslunch och debriefing i fjällstationens matsal.

Utbildning för framtidens fjällfarare

På fjällstationen är det nästan fullt och genom matsalens fönster ser vi de vackra, imponerande bergen omkring. Ett färgglatt pärlband av vandrare är på väg till eller från Kebnekaise och fjällstatio­nen. Gruppen konstaterar att fjällturismen närmast exploderat de senaste åren, sommar som vinter. Antalet räddningsuppdrag har ökat parallellt, ty­värr även olyckor med dödlig utgång.

– Det är givetvis roligt att allt fler människor upp­täcker fjällvärlden, men ofta sker det utan vare sig rätt utrustning, kunskap eller träning, säger Micke. Det ger mer att göra men han gillar uppdraget.

– Jag tycker det är fint att kunna hjälpa till och bidra med sin kunskap och erfarenhet. Och så är det såklart både utmanande och roligt. En dag som denna är det lätt att förstå varför man lockas hit. Men risker kan vänta runt hörnet.

– Man kanske ser härliga bilder på sociala medier av fjälltoppar, i solsken och människor i shorts. Dit vill jag också, tänker man. Sedan överraskas man brutalt av snöstorm, noll sikt och fyrtio sekundmeters vind – i juli, fortsätter Micke.