Kajaktur till Svenska Högarna
För Gabriel Arthur har en kajaktur till Svenska Högarna hägrat vid horisonten i flera år. I det här reportaget får du följa med honom på paddlingen som bland annat bjuder på storm, sol, strul med utrustningen, oro och glädje.
Mot Svenska Högarna
Det är sen eftermiddag, jag är mitt på den vidsträckta Gillögafjärden, med öppet hav söderut. Sjön är gropig, som det kallas när vågor kommer från flera håll samtidigt. Och en dyning rullar in från söder. Jag har svårt att finna rytmen i paddlingen, spänner bålen och rör mig ryckigt. Ännu ser jag inte skymten av Svenska Högarna, de ligger bortom horisonten öster om Gillögas lilla övärld. Det är dag två på min solotur. Jag börjar bli trött i armarna, och ännu mer i skallen. Inga båtar syns till så här sent på säsongen. Det är bara jag och havet.
Jag känner en oro komma smygande, som gör att jag paddlar ännu ryckigare. Är det här egentligen en bra idé? Börjar min oproffsiga start på äventyret komma i kapp mig? För att lugna ner mig börjar jag sjunga. Där paddlar jag, ensam i en hyrkajak, på väg mot den östligaste ön i Stockholms skärgård. Bara ett par gråsälar som avlägset sällskap. ”When they kick out your front door, how are you gonna come? With the hands over your head or on the trigger of your gun?” Om sälarna hör mig, så skakar de nog på huvudet i förundran … Eller kanske gillar de också The Clash.
Andra försöket till Svenska Högarna
Detta är mitt andra försök att paddla ut till Svenska Högarna från Hagede, en av östligaste hamnarna som Vaxholmsbåtarna går till. Där finns en kajakuthyrning. Fågelvägen är det sedan cirka 35 kilometer till målet. Kajakvägen är förstås längre, eftersom man följer öar och kobbar. En proffspaddlare som startar tidigt på morgonen skulle nog hinna ut och tillbaka på två dagar. Men inte jag – och varför stressa?
Smultronställen för kajakpaddlare
Längs vägen finns några miniskärgårdar som räknas som juveler bland kajakpaddlare. Björkskär, Lilla Nassa, Stora Nassa med flera. De ligger som små klippiga riken med stora fjärdar omkring. Man kan faktiskt kalla de här yttre skärgårdarna för vildmark. I flera år har jag velat ta mig hit i kajak. Kollat på sjökorten, förhört mig bland mer erfarna paddlare. Varken segelbåtar eller motorbåtar brukar vara här i större mängder, det är lite för långt bort, för kargt, för utsatt. Många som paddlar nöjer sig med Stora Nassa skärgård, och skippar Gillöga och Svenska Högarna i öster. Vädret växlar snabbt, man riskerar att bli inblåst någonstans längs vägen. Eller i värsta fall välta ute på någon fjärd och följa med vågorna i riktning mot Gotland …
Tre tältnätter
Jag har räknat med tre övernattningar. Paddla i väg en eftermiddag, två heldagar i kajaken, komma tillbaka till Hagede runt lunch den fjärde dagen och ta färjan tillbaka till Stavsnäs. Med den planen gäller det att pricka in tre dagar utan hårda vindar. Det är lättare sagt än gjort.
My och jag är ett bra kajakteam och hon var sugen på att följa med, första gången, i början av augusti. Vi höll koll på väderrapporterna och såg en lucka. Den första dagen kom vi till en klippig ö med det härliga namnet Sprickopp, ungefär halvvägs. Vi hade satt en gräns för oss själva: det fick blåsa max sex sekundmeter för att vi skulle fortsätta längre ut. Under natten började det fladdra i tältduken och morgonen därpå hade prognosen ändrats till kulingvarning. Vi var tvungna att ändra planerna och paddlade norrut i stället, in i Stora Nassa skärgård och tillbaka västerut över Nassafjärden.
Sällskap med sälar
Då hade vinden redan ökat till sju–åtta sekundmeter, och när vågor byggs upp länge utan att brytas mot några öar, så blir de allt högre. Vi kom bara ett par kilometer, till Slätkobben, innan vi var tvungna att stanna. Vi slog läger, hade en skön eftermiddag på klipporna och lade oss tidigt. På nätterna minskar ofta vinden, så även nu, och vi kunde fortsätta vid femtiden på morgonen. Mitt ute på fjärden fanns några ensamma kobbar med över tio sälar. Vi fick syn på varandra ungefär samtidigt, och innan vi hann väja, så gled alla sälarna ner i vattnet. Sedan följde flera av dem efter oss tillbaka till de större öarna längre in.
Stormen Hans
Det blåste upp alltmer. Den sista biten, innan vi kom in i skydd bakom några mindre öar, var sjögången nästan två meter hög. Vi hann med den sista färjan in till Stockholm innan stormen Hans slog till med full kraft, med skyfall, översvämningar och omkullblåsta träd. Ett klokt beslut! Veckorna gick, jag höll koll på SMHI, men såg inga luckor. Förrän den sjunde september. Det var lite dålig tajmning, My kunde inte följa med på grund av jobb.
Torrdräkt i September
Kvällen innan var vi på en konsert med några kompisar. ”Du har väl med torrdräkt om du ska paddla själv så här års? Det är väl rätt kallt i vattnet redan?” frågade en av kompisarna. Morgonen därpå googlade jag på ”hyra torrdräkt”. Hittade en kajakuthyrning på Södermalm som var öppen, åkte dit, hyrde en torrdräkt, åkte hem för att packa – och insåg att jag hade glömt torrdräkten på tunnelbanan. Åkte tillbaka och hyrde en till. ”Du måste tyvärr köpa den du tappat bort.” Hann ändå med bussen till Stavsnäs och färjan till Hagede. Men glömde packa med både reservpaddel, pump och flottören – en slags flytkudde som man trär på paddeln om man råkar välta, för att kunna ta stöd och häva sig upp i kajaken. Tur att i alla fall torrdräkt nummer två kom med. När jag framåt kvällen kom ut på Horsstensfjärden blåste det mer än jag hade trott. Jag hade packat kajaken lite slarvigt, så att den hela tiden vände upp mot vinden på grund av för mycket tyngd i aktern. Lyckades kämpa mig in i lä bakom några öar, gick i land, höll på att bli ihjälskrämd av en älg, bytte ö, slog upp tältet och hittade en eldstad. ”Nu måste jag fan skärpa mig.”
Tredje försöket till Svenska Högarna
På morgonen kändes allt mycket bättre. Lugn medvind, runt femton grader och solsken. Kajaken var mer följsam efter att jag hade stuvat packningen – inklusive torrdräkten – noggrannare. Den första stora fjärden, Björkskärsfjärden, är en drygt 10 kilometer lång passage. Fjärdar kan innebära risker för paddlare. Från motorbåtar och fartyg kan det vara svårt att se kajakerna. Vågor kan växa snabbt, om vinden växlar. Är dessutom sikten dålig, så blir det svårt att navigera. Och händer det något där ute är det väldigt långt till land. Men nu var det bara en långsamt hävande dykning och jag kom fram till de första kobbarna i Björkskärs skärgård med ett leende på läpparna. Sedan blev det ännu finare. Lilla Nassa skärgård är en liten stenlabyrint, med vackra, karga formationer. Att ensam glida fram mellan dem utan några båtar i sikte var både spännande och rogivande. På en hög klippa satt en havsörn och spejade ut över vattnet. Som försjunken i sina egna tankar. Ett par gånger längs vägen gick jag i land, drack kaffe eller soppa, åt mackor, kollade sjökortet.
Oron kommer
Därför blev jag överraskad ute på Gillögafjärden, när situationen plötsligt kändes obehaglig. Kanske spelade en arbetsvecka med mycket stress och lite sömn in, kanske hade blodsockret sjunkit. Vetskapen om att ingen riktigt visste var jag befann mig. Öppet hav i flera riktningar. Jag kände mig liten och ensam. Och började som sagt sjunga – då blev det faktiskt bättre. När jag nådde fram till Österskär, den största ön i Gillöga skärgård, såg jag ett par hus och en båt. Människor! Den här skärgården är inte lika karg. Här är det flata hällar med mycket växtlighet i sprickorna. Eftermiddagens solsken var varmt och mjuk när jag kom fram till en kobbe längst i öster, och kunde skymta Svenska Högarnas orangeröda fyr vid horisonten. Bara 8 kilometer kvar! Min plan var egentligen att tälta där och ta nästan hela sträckan tillbaka under morgondagen. My skulle ta en färja till Hagede, hyra kajak och möta upp ”på säker mark” innanför de stora fjärdarna. En gemensam natt i tält och sedan sista etappen dag fyra, tillsammans i lugn och ro. Men väderprognosen hade ändrats igen.
På öppet hav mot Svenska Högarna
SMHI säger att det ska blåsa sju–åtta sekundmeter sydlig vind i morgon bitti. Inte ens Gotland hejdar vågorna från söder. Min enda chans att nå Svenska Högarna denna gång är därför att ta mig ut och tillbaka i dag. Då har jag i morgon två större blåsiga fjärdar att passera, i stället för tre. Klockan är strax efter fyra och solen går ner halv åtta. Även om jag är trött borde jag hinna ut och tillbaka innan det blir mörkt. Risken att välta är egentligen minimal, om jag inte klantar till det totalt. Men för säkerhets skull – trygghetens skull – tar jag på mig torrdräkten.
Paddlingen över den sista fjärden blir fin. Jag ser några sälar och har siktet inställt på den höga fyren. Det är en härlig känsla att komma fram och att vandra upp till fyren. Där sitter ett äldre par som seglat hit. ”Vi såg något komma långt bort men förstod inte vad det var förrän du var nära. Det är inte så vanligt med kajaker här ute.” Helst skulle jag vilja att de satt kvar vid fyren och höll koll på mig hela vägen tillbaka till Gillöga, eftersom klockan hunnit bli mer än vad jag räknat med. Men det vågar jag inte be om.
Ur kurs i skymningen
Jag tar ut en kompasskurs och ger mig av. Ungefär halvvägs börjar det skymma. När jag äntligen når de första kobbarna i Gillöga skärgård är det ganska mörkt och jag har tappat bort mig på kartan. Jag går i land på första bästa ö som ser okej ut. Det har redan blåst upp, men i pannlampans sken hittar jag ett klippblock som ger lite lä och slår upp tältet. Säkrar kajaken så att den inte sköljs ned av stora vågor, bär upp packningen. Är för slutkörd för att laga mat, så jag käkar chips och kall chorizo till middag. Stönar högt varje gång jag måste röra mig. När jag äntligen ligger i sovsäcken hörs ett märkligt ylande i vinden, från olika riktningar. Är det sälar som ligger och ylar på olika skär omkring mig? Hoppas det.
Hjälp av mobilens gps
Nästa morgon är det klart och blåsigt. Det går vita gäss på sjön, som man säger när vågorna bryter och vitt skum bildas. Men de är ännu inte så höga, knappt en halvmeter. Jag har via mobilens gps lokaliserat var jag hamnat (inte riktigt där jag trodde). Det är runt en mil till Stora Nassa skärgård. Kanske är jag tröttare än vad jag förstår. I stället för att paddla österut paddlar jag rakt norrut, ett misstag som kostar mig en extra timme. Men därefter blir resten av färden en arbetsam njutning. Ensam i en vidsträckt, höstlugn skärgård. Med jämna mellanrum rastar jag på kobbar där sommarblommorna fortfarande växer.
Paddling i 8-9 mil
Vågor som inte känns farliga, bara spännande (delvis tack vare torrdräkten). Från Rödkobbarna är det en till cirka milslång fjärd, tills att jag kommer att nå Roskär. Där ska jag möta My, och därifrån går det att fortsätta i skydd av öar hela vägen tillbaka till Hagede. Så Roskär är en trygg hamn i dubbel bemärkelse. My står på en hög kobbe och vinkar när jag närmar mig sent på eftermiddagen. Jag har inte koll på hur långt jag paddlat de här dagarna, men tippar på åtta–nio mil. Det är långt utanför min komfortzon – och det känns bra. Men framför allt har jag färdats i ett fantastiskt landskap, med fler havsörnar och sälar än människor. Efter mig syns inga spår och det är något vackert med det.
Text & foto: Gabriel Arthur