Tiveden vandring
Gammelskog, stora stenblock och små svarta skogstjärnar väntar på att bli upptäckta i Tivedens nationalpark. Följ med oss på vandring i Tiveden genom Naturkompaniet Resor. Här kan du inspireras av Jonatan Martinsson som tog en vandringstur, både på och utanför leden, i Sveriges sydligaste vildmark.
Det är nästan ofattbart tyst. Granskogen är tät och den tjocka björnmossan som täcker marken dämpar ljudet av mina rörelser. Jag befinner mig mitt i Tivedens nationalpark, på en stig som slingrar sig fram mellan stammarna. Efter några minuters vandring kommer jag fram till Bergslagsleden.
Jag tar av mig vandringsryggsäcken och plockar upp kompassen. Lite förenklat kan man säga att nationalparken är tudelad. Den västra delen är välordnad med vandringsleder, rastplatser och parkeringar. Hit kommer majoriteten av dem som besöker Tiveden. Den östra delen är nästan helt stiglös, här får man hitta sin egen väg genom gammelskogen. Bergslagsleden som skär igenom parken är en tydlig gräns mellan dem båda.
Jag tar ut östlig riktning och kliver av leden. Med försiktiga steg rör jag mig genom blåbärsriset, noggrann med var jag sätter mina fötter för att inte skada mattan av mossor och lavar i onödan. Snart öppnar skogen upp sig för en skogstjärn omgiven av gul myrmark. Trots att leden bara är några hundra meter bort känns den plötsligt avlägsen. Här syns inga spår av andra människor.
Tivedens nationalpark är bara en liten del av det vidsträckta skogsområde som bredde ut sig mellan Vättern och Vänern några hundra år tillbaka i tiden. Den svårmanövrerade skogen fungerade länge som naturlig barriär mellan Götaland och Svealand. Trots att området krympt betydligt finns det fortfarande lo och varg här.
Jag slår mig ner på en sten och blickar ut över den svarta, spegelblanka vattenytan och den mörkgröna skogen som tar vid på andra sidan.
Mycket att upptäcka i Tiveden nationalpark
Redan när jag ett dygn tidigare är på väg till Tiveden märks det att jag lämnar civilisationen för något annat. När jag närmar mig nationalparken blir vägarna mindre och mindre. Den sista biten sladdar bilen fram på en slingrande grusväg. Vid huvudentrén är det lugnt, högsäsongen är över. Bara några få bilar står på parkeringen.
Min plan för de kommande dagarna är att uppleva båda delarna av Tiveden, den vilda och den mer ordnade. Jag börjar med att följa Stenkällerundan västerut. Snart skymtar sjön Stora Trehörningen mellan de glesvuxna tallarna.
En nötskrika fäller ut sina färggranna vingar och glider bort mellan träden när jag passerar. Jag följer leden till Stenkälleklack, en av många bergstoppar i det sprickdalslandskap som utgör nationalparken. För tusen miljoner år sedan sprack berggrunden upp och bildade det kuperade landskap som finns här nu.
Stenkällan kan med rätta kallas nationalparkens hjärta. Hit till foten av Stenkälleklack kom upptäcktsresande Eric von Rosen under 1940-talet och blev förtrollad. Då hade platsen redan lockat turister ut i vildmarken under flera decennier, men nu hotades den av avverkning. Efter protester fick träden stå kvar och snart bildades ett naturreservat som formellt skyddade skogen.
Det är lätt att förstå varför Stenkällan redan då var en plats som engagerade. Tre stenblock stora som hus speglas i den stilla och mörka vattensamlingen längst ner i grytan som bildats mellan bergsknallarna.
Från Stenkällan är det inte långt till Stora Trehörningens strand. Sjön är nationalparkens största och en vandringsled följer strandkanten hela vägen runt. Även om delar av Tiveden skyddades under första halvan av 1900-talet dröjde det till 1983 innan området blev nationalpark. År 2017 utvidgades den så att bland annat hela Trehörningen införlivades.
Jag följer leden längs med sjön någon kilometer innan jag viker av från rundslingan. Vid nationalparkens norra utpost stöter man på den mytomspunna Junker Jägares sten.
Oavsett sanningshalten i de olika historierna som omgärdar den är stenen imponerande i sig. Hitforslad av inlandsisen står det femton meter höga flyttblocket på högkant och pekar rakt upp mot himlen.
Efter jag vandrat i några timmar förstår jag varför Tivedsskogen förr sågs som otillgänglig. Terrängen är utmanande trots upptrampade leder.
Vandring i Tiveden ger lugn
En som upplevt många skogsvandringar i Tiveden är Sebastian Sjöberg. De senaste tre åren har han arbetat med projektet Besöksvänliga Tiveden och guidat besökare i nationalparken.
– Tiveden är ett unikt område. Mycket av nationalparken har vildmarkskaraktär och sedan är området också väldigt kuperat. Det gör att du ofta känner dig ensam trots att det kan vara många besökare här samtidigt.
Sebastian berättar att en tur i Tivedsskogen kan påverka på djupet.
– När jag står vid huvudentrén och tipsar folk om vandringsleder är det häftigt att se förändringen när de kommer tillbaka. Efter att ha gått i några timmar är de nästan som andra människor. Man ser det i ögonen, de är mer harmoniska. Jag tror att skogen här gör något med dem som besöker den, säger Sebastian som tipsar om att besöka nationalparken på hösten eller våren. För att det är lite lugnare, men också för att naturen är extra vacker under de årstiderna. Själv ger han sig gärna ut på vandringslederna i norra delen av parken.
– Många av oss som bor i området tycker om Oxögabergsrundan. Det är en väldigt varierad led som representerar Tiveden på ett bra sätt. Här finns allt. Från gamla tallar till hällmarker med berggrunden som tittar fram och små vackra skogssjöar.
Så småningom är det just på Oxögabergsrundans hällmarker jag hamnar. Här växer krokiga tallar i den näringsfattiga jorden. Förutom en flock stjärtmesar som rör sig mellan träden är jag ensam på leden. Det börjar skymma när jag är framme vid Metesjön där en av nationalparkens tre tältplatser finns.
Efter att ha slagit läger tänder jag en eld. Nere på skogens golv är det stilla, men uppe i trädkronorna susar vinden.
Vildmark i Tivedens nationalpark
När jag vaknar har det mojnat och himlen är ljust blå. Snart är jag på väg igen. Efter några kilometers vandring passerar jag Bergslagsleden och tjärnen och fortsätter in i skogen på andra sidan. Även om jag skulle vilja är det svårt att hålla en rak kurs här.
Stenblock och nedfallna trädstammar tvingar en att väja. Vissa stammar är fortfarande intakta, andra ser ut att ha sjunkit ner i mossan. Utanför stigen blir man varse varje steg. Vandringskängorna som sjunker djupt ner i mossan, den förrädiska renlaven som kan ge vika när som helst. Snart känner jag hur jag omsluts av skogen.
Tempot sänks, pulsen går ner, andetagen blir djupare. Jag har ofta upplevt en frihetskänsla när jag lämnar de upptrampade stigarna och vandrar planlöst i skogen. När jag inte har någon specifik plats att sträva mot. Det blir lättare att känna sig som en del av naturen.
Skogsfilosofen Henry David Thoreau formulerade det så här: ”Det är en överraskande och minnesvärd, men också värdefull, erfarenhet att någon gång gå vilse i skogen.” Den stiglösa, östra delen av Tiveden är en perfekt plats för en sådan erfarenhet.
Efter att ha gått en stund dyker en bergvägg upp framför mig. Jag ser ut en möjlig väg och börjar försiktigt snitsla mig uppåt längs skrevor och klippor. En bit upp tar jag av mig ryggsäcken och fortsätter utan extra bagage. På en sten framför mig landar en fjäril. Jag känner igen amiralens kontrastrika teckning innan den lyfter och flyger vidare. Väl uppe är utsikten milsvid.
Berget som är rundat på toppen är omgivet av mörkgrön skog. Bortom den syns ett blånat landskap. Det enda som hörs är skogens ljud. Knarrande stammar, vinden som drar genom trädkronorna. Efter att ha beundrat utsikten tar jag mig vidare, djupare in i skogen.
Självklart finns det faror med att faktiskt gå vilse, och en karta och kompass är värdefulla hjälpmedel, men här i Tiveden är riskerna små för den med viss erfarenhet. I en glänta ser jag att solen står lågt, vandringsdagen går mot sitt slut. Jag tar upp kompassen igen.
I och med att Bergslagsleden skär genom parken i en nordsydlig riktning kan jag vara säker på att hitta den om jag går västerut. Stegen leder över berghällar och genom våtmarker där midjehög skvattram frodas. Det är länge sedan de blommade men doften är berusande. Så småningom träffar jag på leden. Strax norr om nationalparken, vid Kölnavattnet, tar jag sikte på ett vindskydd. Sista biten går jag genom rosa skymning medan det blir allt dunklare. Jag får precis upp mitt tält innan mörkret sluter sig och stjärnorna tänds på natthimlen.
Vandring i Tivedens vackra natur
Morgonen därpå vänder jag söderut igen. Vid gränsen till nationalparken skrämmer jag upp en tjäder som snabbt flaxar i väg. Efter några kilometer viker jag av från leden, den här gången längre söderut i parken. Jag följer en porlande bäck till en liten glänta, där slår jag mig ner på en stam.
Här reser sig träden 30–40 meter och tjocka tickor växer på stammarna. När jag börjar gå igen stöter jag på fyra tallar som fallit och nu ligger som vita skelett i det gröna. En bit bort står ett gammalt, dött träd och spretar mot himlen. Stammen är vriden och innandömet pulvriserat, ett hem åt hundratals insekter.
Väl tillbaka på ledsystemet tar jag mig upp på Lilla Trollkyrka, ett berg längs med Trollkyrkorundan. Från toppen ser man Vätterns silverblå yta som en skärva bortom skogen.
Genom historien har berget fungerat som navigeringspunkt för sjöfarare, och religiös mötesplats för dem som varit bosatta i området.
Hit vallfärdade också skogsfolket för att hålla gudstjänst vid 1800-talets början, trots förbud från kyrkan. Det slår mig att omgivningen här måste sett likadan ut då, och att den kommer fortsätta göra det även för framtidens vandrare.
Tiveden är en av få platser i södra Sverige som förblivit relativt opåverkad av människan. En plats där träden fått växa och dö, där skogsbränderna fått härja, där skogens eget tempo fått råda.
En plats där det fortfarande går att uppleva riktig vildmarkskänsla.
Text: Jonatan Martinsson | Foto: Karin Alfredson
Våra toppmärken
